BLIDINGS ARENA

Kollade precis, för första gången den här säsongen (!) på nyblivna elitserielaget i handboll Ystads IF. Med tanke på att avancemanget redan var fixat, att det hade festats och firats redan och att det fortsatte firas före matchstart med hyllningstal och diverse sånger och spektakel, så var det faktiskt en imponerande laginsats jag fick se. YIF hade visserligen av förklarliga skäl, lite svårt med skärpan och aggressiviteten, men spelarna bet ihop och dödade matchen effektivt med två hyfsade ryck i slutet av vardera halvlek.

Ett lag som håller för elitseriespel? Ja, varför inte? Jag är säker på att det här laget skulle hävda sig bra mot de flesta av lagen på den nedre halvan av elitserietabellen. Bra skytte, stabilt linjespel, taggat och starkt försvar... hyfsad mix av talang och rutin och stor utvecklingspotential. YIF går en ljus framtid till mötes.

Mest imponerades jag av Conrad Rasmussen. Härlig bössa, fantastisk speluppfattning och framför allt – vilket är nog så värdefullt i handboll – en makalöst tuff inställning. Conrad ville vinna så hett, trots att matchen egentligen var betydelselös för YIF, att han såg snudd på övertänd ut. En spelartyp som varenda ett av de etablerade elitserielagen skulle ha stor nytta av, den saken är klar.