BLIDINGS ARENA

Årets största skräll kom sist i Idrottsgalan. Folkkära hockeylandslaget Tre Kronor förlorade omröstningen om Jerringpriset till Sanna Kallur. Det är väl helt enkelt bara ett bevis på hur otroligt populär Kallur har blivit, för ett EM-guld i friidrott ska ju prestationsmässigt inte kunna klå Tre Kronors OS- och VM-guld.

Men svenska folket älskar verkligen sina idrottstjejer, det har vi fått otaliga bevis på i just omröstningarna om Jerringpriset. Kanske var dessutom hockeyfolket lite för segervisst under de senaste veckorna. Det snackades mycket om att Jerringpriset var vikt åt guldkronorna eftter att de förlorat bragdguldet till Anja Pärson. Sånt gillas normalt inte ute i stugorna...

Idrottsgalan är en klockren tillställning, en helt genomproffsig gala som slår Fotbollsgalan i TV4 med ljusår. Dagens upplaga inget undantag. Kristin Kaspersen och Peter Jihde skötte sig utmärkt som programledare och tacksamt nog hade Jihde en lite mer nedtonad profil än vanligt. De musikaliska inslagen var bra (möjligen med undantag för Darin som tagit sig vatten över huvudet med en alldeles för svår låt) - men bäst av alla, utan konkurrens, komikern Micke Tornving som ägde nästan lika mycket som Robert Gustafsson när denne körde sin Tony Rickardsson-grej.

Priserna? Tja, man kan diskutera dem i det oändliga. Egentligen skulle de flesta av de nominerade i samtliga viktiga kategorier kunna motiveras efter ett sånt fantastiskt idrottsår som 2006 var. Men jag tycker nog ändå att det kändes lite konstigt när Anette Norbergs sista sten i OS-finalen ansågs vara en större prestation än Kajsa Bergqvists världsrekord.

Och vad är det med svenska folket och skidskytte? Två pristagare denna kväll; ACO som bästa kvinnliga och Wolfgang Pilscher som vinnare av Sportspegelns speciella pris. Visst var det häftigt av ACO att ta ett guld och ett silver i sin OS-debut, men sportens dignitet kan ifrågasättas.

Generellt sett känns det som om Idrottsakademin kört på den generösa men lätt fega linjen att sprida priserna så mycket som möjligt. Men jag tänker inte påstå att någon av vinnarna var helt fel. Alla prestationer var stora nog att under ett magrare år kunna ta hem total storslam.

Årets besvikelse? Göran Zachrissons summering av året (var det verkligen han, eller var det ett skämt?!). Jag gillar Zachrisson, men inslaget innehöll en del obegripligheter och minst en riktig plump formulering. Kalkonvarning.