BLIDINGS ARENA

Det är egentligen helt sjukt. Henrik Stenson vann precis VM i matchspel mot Geoff Ogilvy. Med det blev han historisk som förste svensk på herrsidan att vinna en sådan titel. De tio miljonerna i förstapris gör förstås sitt till, men bortsett från det har Stenson från Barsebäck alltså gjort något så stort att det knappt går att beskriva.

Ogilvy var förstås favorit. Han var titelförsvarare (vann VM förra året) och plockade dessutom hem en major i somras, självaste US Open. Något som inte Stenson – och ingen annan svensk heller – lyckats med.

Ogilvy var dessutom självsäker nog att psyka Stenson före VM-finalen och säga att ”han måste vara riktigt bra för att vinna”.

Till detta hör att Ogilvy, efter att ha legat under rätt länge i början av 36-hålsmatchen vände och ledde med två upp med tio hål kvar. Då såg det mörkt ut för Barsebäcks superstar.

Men ”Iceman” Stenson visade varför han fått sitt smeknamn, spelade iskallt mot slutet av den snudd på omänskligt långa finalrundan (åtta timmar) och hade dessutom fysiken att prestera på topp hela vägen in mot mål. Han satte en tvåa på ett par tre-hål, ledde med två upp inför de sista två hålen och när det blev oavgjort på det 35:e hålet var saken klar. Det sista hålet behövde inte ens spelas.

Anja Pärson i all ära – men nog var det här årets svenska idrottsbragd hittills?! Att det blir svårslaget som årets skånska bragd står förstås utom all tvivel.

Henrik Stenson hade hela världseliten bakom sig igen, precis som nyligen i Dubai – och kommer efter det här dessutom att hamna topp fem på världsrankingen. Inte heller det har någon svensk tidigare lyckats med.

Fantastiskt!

Henrik Stenson från skånska Barsebäck spelar just nu semifinal i matchspels-VM i golf. I kvarten slog han ut Nick O'Hern (som i sin tur slagit ut Tiger Woods). Gå in och kolla på den här länken: http://www.worldgolfchampionships.com/leaderboards/2007/r...

Just nu leder Stenson med tre slag och ser ut att gå mot final. Fantastiskt! Heja!

Anja hade något stort på gång igen – men åkte ur. Det borde man förstås ha anat, att hon med sina tre guldmedaljer i handen skulle kunna dra på rejält utan nerver och att då risken för uråkning var något större än vanligt. Synd förstås, men både Anja och vi andra kan förstås leva med det. Vilket förstås demonstrerades på ett hur tydligt sätt som helst, när Anja dansade i mål efter uråkningen och tog emot fansens jubel. Pärson är de här tävlingarnas stora hjältinna, oavsett hur VM-äventyret nu avslutas.

Ska man vara lite småelak, så fick vi ju trots allt se sälen en gång till – och lite längre än vanligt. Även om det den här gången inte var nere i målfållan utan i backen…

Sedan fick vi ju ändå en svensk medalj att glädjas åt. Ett silver dessutom. Maria Pietelä-Holmner presterade två riktigt bra åk och visade att det finns en framtid för det svenska alpina damlandslaget även efter Anja Pärson. Fantastiskt bra gjort av Maria ”PH” som räddade även denna tävlingsdag i Åre. Nu alltså fem (!) svenska medaljer. Tre guld, ett silver, ett brons. Och ännu har vi inte fått se Jens Byggmark i dennes paradgrenar.

Vilket sagolikt mästerskap…

An-jaaa. Tre guld i fartgrenarna i ett mästerskap. Historisk. Dessutom tagit mästerskapguld i samtliga alpina discipliner. Anja Pärson är ett fenomen. Och så har Lasse Anrell (Sportbladet) mage att påstå att hon aldrig kan bli så stor som Stenmark. Dumsnack, förstås. Hon är större.

OK, Stenis är en myt för oss som slapp lektioner i skolan för att få se när han åkte. Han kommer alltid att ha respekt och en plats i historieböckerna. Dessutom är det självklart svårare att bli sin tids hjälte numera, när media ger oss så mycket mer än förr, från alla möjliga upptänkliga idrotter och när det finns fler stora stjärnor som pockar på uppmärksamhet; Annika Sörenstam, Carolina Klüft, Zlatan..

Men nu snackar vi alltså den alpina världen. Då ska vi komma ihåg att Stenmark aldrig dög i sportens svar på Formel 1 - störtlopp. Den gren som än i dag är störst internationellt. Han var, trots sin storhet, begränsad. Dessutom var konkurrensen betydligt klenare. Vi som var med på den tiden minns fortfarande namnen på de få som verkligen konkurrerade med Stenis; Krizai, Gross, Thoeni, Mahre.

Anja Pärson slår Stemark med hästlängder, om vi nu nödvändigtvis måste jämföra. Men det är klart, det krävs lite distans för att inse fullt ut hur stor hon egentligen är. Ge det tio-femton år, så kommer tiden att bevisa vad jag menar.

Alpina VM i Åre rullar vidare i morgon, men oj, vad nöjd man känner sig redan. Guld-guld-guld. Och dessutom ett brons till Patrik Järbyn, en medalj som värmde lika mycket som åtminstone ett av Anjas guld. Visst kan det bli ännu bättre, men det är knappt att man vågar tänka tanken...

Nu ska jag kolla lite på fotbollsmagasinet i Tv4. Mycket Zlatan-snack inledningsvis. Tröttsamt, men ändå. Man vill ju hänga med och följa debatten.

Prix de France på Vincennes? Jag tippade fel, men skyller på Björn Goop när det gäller Conny Nobell. Han gick rakt in i fransmännens fartfälla. Opal Viking gjorde däremot ett okej lopp utan att vara helt på topp. Med facit i hand behövde han ett lopp i kroppen. Men det kommer alltid nya race... Opalen kan vinna Elitloppet i stället.

Det blev alltså en femteplats för ”Aco”, Anna-Carin Olofsson, i dagens skidskyttedistans i VM. Normalt sett ska man väl inte gnälla över en femteplats, speciellt som Aco körde riktigt snabbt – med god marginal snabbare än de övriga – i skidspåren. Men jag tycker att vi ska kunna förvänta oss betydligt mer av svensk skidskyttes leading lady. Med skidskytte är det ju som det är; det hjälper inte att man åker vindsnabbt om skyttet falerar och fyra bom tycker jag gränsar till fiasko för en skidskytt av Olofssons kaliber. Redan de två första missarna i stående skytte kändes som en för mycket – och sedan blev det alltså ytterligare två snedskott.

Att som radiosportens reporter på plats falla ut i ovationsartade hyllningar under intervjun kändes alltså i sammanhanget som rent tjänstefel. Varför inleder man en intervju med orden ”Fantastisk skidåkning, en strålande insats, Anna Karin!” när intervjuobjektet i fråga just skjutit bort sig från medlajchanserna? Obegripligt. Visst är det tillåtet att ha en dålig dag, speciellt som Aco tidgare redan tagit ett silver och ett brons i det pågående världsmästerskapet, men en flopp är alltid en flopp oavsett hur man vänder och vrider på det. Dagens insats kan Anna-Karin Olofsson inte vara nöjd med, vad hon än säger. Varför då släta över och fjäska? Vågar man inte ställa de svåra frågorna bör man kanske fundera över att byta jobb.

Mycket Zlatan-snack har det varit i veckan som gått. För mycket. Egentligen har jag lite svårt för att förstå denna enorma Zlatan-hysteri i media. Vi har ju fler världsstjärnor i landslaget. Och att en stjärna nobbar landslagsspel är knappast något unikt.

Tomas Brolin hade sin bojkott när det begav sig. Just nu har vi ett parallellfall i Holland, där Real Madrids skyttekung Ruud van Nistelrooy vägrar att spela under landslagschefen Marco van Basten. Det har hänt förut, det händer hela tiden och även om man tycker att det suger så är det faktiskt inte särskilt märkvärdigt.

Zlatan trivs inte i gruppen, känner att han har många landslagsspelare emot sig. Han gillar inte cin chef, Lagerbäck. Han är dessutom på kant med en del av mediakåren, vilket man onekligen kan ha förståelse för. Jag tycker visserligen, precis som kollega Christel Behrmann skrev i sin spalt tidigare i veckan, att det är en förbaskad plikt att ställa upp för sitt land ändå, men om nu Zlatan inte vill så finns det trots allt andra som kan och vill ta chansen.

Blågult klarade sig fint utan Zlatan i EM-kvalet efter den berömda krogskandalen. Johan Elmander, numera superhet i franska ligan, grep chansen när han fick den. Marcus Allbäck visade att han fortfarande har en hel del kvar att ge. Marcus Rosenberg gjorde mål på de få minuterna han fick i en av matcherna. Och ska vi vara helt ärliga så gjorde Zlatan inte mycket att hurra över under VM i somras. Så varför då denna hysteri? Ja, säg det. Storm i ett vattenglas, känns det som.

Varför inte i stället fokusera på våra andra världsartister? Johan Elmander är redan nämnd, han håller på att skaffa sig ett riktigt stort namn i Toulouse och det är bara en tidsfråga innan grabben hamnar i en riktig storklubb. Kim Källström håller till i världens kanske allra bästa fotbollslag för dagen, Lyon. Fredrik Ljungberg spelar visserligen inte så mycket just nu, men han blir säkert frisk igen framåt våren och vad ”Freddie” betyder för landslaget vet vi. Marcus Rosenberg är inte någon världsstjärna ännu, men han är värvad till en av de hetaste klubbarna i Europa, Werder Bremen, och har en mycket spännande tid framför sig. ”Chippen” Wilhelmsson har på kort tid hunnit bli en kritikerrosad favorit i Roma. Sedan ska vi förstås inte glömma Allbäck. Man ska aldrig glömma Allbäck…

Det är förstås synd och skam att en lirare som Zlatan Ibrahimovic inte bidrar med sitt kunnande till det svenska landslaget. Men å andra sidan säger det en hel del positivt om svensk fotboll om ”vi” klarar oss till EM ändå. Det kan vara värt att fundera lite över.

Apropå Zlatan och ”Chippen”: Snart möts de gamla krogsmitarna i den italienska cupfinalen mellan Inter och Roma. Snacka om given sittning vid teven. Kan vi inte få njuta av Zlatan i landslaget så duger italiensk Serie A-fotboll hyfsat som kompensation. Det kan helt säkert bli en minnesvärd match.

Ronaldo har också flyttat till Italien. Den gamle världsartisten och VM-kungen har hamnat i Milan, vilket tydligen är mycket kontroversiellt i Milano, där Interfansen fått tokanfall över att ”deras” gamle hjälte nu hamnat hos lokalkonkurrenten. Så numera kan man se affischer på sta’n med Ronaldos huvud på en jättefet kropp och McRonalds-reklam med Ronaldo som tuggar i sig en jättehamburgare. I fotboll, krig och kärlek är visst det mesta tillåtet…

Henke Larsson är fortfarande en stor snackis i England, där han nyligen gjorde sitt första Premier League-mål. Mot Watford, visserligen, men ändå. Och spekulationerna om Henkes återkomst till Helsingborgs IF fortsätter. Men snyggaste målet på hela veckan gjorde Larssons anfallskollega Wayne Rooney när han chippade över målvakten till 4-0. Jag förstår att Henke hyllade Rooney efter matchen.

Fotboll och tv-sändningar är ett frekvent diskussionsämne här hemma. I helgen som gick var jag i Paris, där det var rena rama paradiset i jämförelse. Söndag kväll såg jag (på hotellrummet) ett ambitiöst tv-magasin som visade alla de viktigaste målen i Serie A, Bundesliga, Primera Division (Spanien) och franska Liga 1. Dessutom tabeller, skytteligor och korta reportage. Inga tröttsamma taktiska analyser, utan bara ett gäng trevliga studiovärdar – två män och två kvinnor – som påannonserade, drog några snabba kommentarer om matcherna, skämtade lite och höll ett högt tempo. Suveränt. Något att fundera på för de snåla svenska tevebolagen.

Och apropå teve: Handbolls-VM pågår för fullt, men Sverige är inte med. Då tror plötsligt de ansvariga för de stora svenska kanalerna att det inte finns något handbollsintresse ute i landet – åtminstone att döma av prioriteringen. Matcherna sänds bara på lilla Sportexpressen. Det är bara att beklaga alla som därmed inte fått ta del av de fantastiskt spännande semifinalerna. Här i Skåne kan vi, lyckligtvis, få in de danska kanalerna och jag njöt varje sekund av matchen mellan Polen och Danmark i torsdags. Bäddat för ”hatfinal” mellan Polen och Tyskland, Hoppas verkligen att danskarna sänder trots sin besvikelse över förlusten.

Hörde förresten ett radioreferat av en Lugimatch, och kunde konstatera att det kan vara farligt att använda sig av sportkllyschor utan reflektion. ”Tabellen ljuger inte” sa referenten i något sammanhang. Men hallå – det gör den faktiskt. Inför den aktuella matchen låg Lugi tvåa, men skulle ha varit trea om inte förbundet tagit ifrån H43 fyra poäng. Man kan alltså inte alltid lita på en tabell…

Malmö FF:s samarbete med IMG sprack alltså. Föga överraskande egentligen, för nog anade man att det skulle bli svårt för marknadsbolaget att hitta internationella sponsorer med intresse för svensk klubblagsfotboll. Den tiden är förbi när en svensk klubb kunde göra sig ett namn ute i Europa. Förmodligen för alltid. Ändå är det förstås ett fiasko för pampen Madsen och ”bilhandlaren” Borg som än en gång slagit på stora trumman utan att ha täckning bakåt. Minns Ericsson-affären. Det är förstås alltid nesligt att bli förd bakom ljuset, men man borde kanske ha lärt sig av gamla misstag och låtit bli att lova medlemmar och fans guld och gröna skogar…

Malmö Redhawks skaffar nya spelare, men förlorar ändå. Det tycks inte finnas något slut på eländet. Jag såg härom dagen att en kvällstidningsexpert hyllade sportchefen Peter Andersson för att han fyllt på rejält i truppen den senaste veckan. Förstår inte hyllningen alls, det skulle väl ha varit rent tjänstefel annars med tanke på hur tunn truppen blivit efter alla felköpta spelare som sparkats. När jag frågade biträdande tränaren Tisell om de nya går rakt in i laget skrattade han och påpekade att det finns för många hål att fylla för att de inte skulle göra det. Dessutom återstår det att se om det är rätt köp den här gången.

Bästa scenariot inför Åre-VM, med tanke på Anja Pärsons formsvacka. Plötsligt dök en ny jättetalang från Tärnaby (förstås) upp och började vinna världscuplopp. Jens Byggmark. Och plötsligt känns hemma-VM spännande igen. Underhållningen räddad. Heja Jens!

Att resa till Prix d’Amerique-helgen för att spela på trav (svenska hästar) är överskattat. Det är sällan man går från Vincennes med vinst under lördagen eller söndagen. Men måndagen efter! 2006 spelade vi Robert Berghs Orchidee d’Aunou och räddade veckoslutet. I år vann vi på Torbjörn Janssons Airstrike (åtta gånger pengarna). Det kan löna sig att vänta en dag extra med att åka hem.

Boken: Historia är ofta spännande läsning. Men jag blev lite besviken på Fredrik och Henrik Lindströms ”Svitjods undergång och Sveriges födelse”. Lite för mycket avhandling, tyvärr, och väldigt tungläst om än intressant och lärorik. Just nu läser jag Mao - den sanna historien av Jung Chang och Jon Halliday. Inget för känsliga läsare, den saken är klar. Hyfsat blodigt… Blir det en film av det vill jag inte se den.

I Poden: Norah Jones! Ny platta, ”Not Too Late”, ute nu. Helskön. Rekommenderas varmt.

Bästa spelförslaget i Blidings arena (www.bliding.se) i veckan som gick: Milan-Roma, kryss, odds 3,05.

Årets största skräll kom sist i Idrottsgalan. Folkkära hockeylandslaget Tre Kronor förlorade omröstningen om Jerringpriset till Sanna Kallur. Det är väl helt enkelt bara ett bevis på hur otroligt populär Kallur har blivit, för ett EM-guld i friidrott ska ju prestationsmässigt inte kunna klå Tre Kronors OS- och VM-guld.

Men svenska folket älskar verkligen sina idrottstjejer, det har vi fått otaliga bevis på i just omröstningarna om Jerringpriset. Kanske var dessutom hockeyfolket lite för segervisst under de senaste veckorna. Det snackades mycket om att Jerringpriset var vikt åt guldkronorna eftter att de förlorat bragdguldet till Anja Pärson. Sånt gillas normalt inte ute i stugorna...

Idrottsgalan är en klockren tillställning, en helt genomproffsig gala som slår Fotbollsgalan i TV4 med ljusår. Dagens upplaga inget undantag. Kristin Kaspersen och Peter Jihde skötte sig utmärkt som programledare och tacksamt nog hade Jihde en lite mer nedtonad profil än vanligt. De musikaliska inslagen var bra (möjligen med undantag för Darin som tagit sig vatten över huvudet med en alldeles för svår låt) - men bäst av alla, utan konkurrens, komikern Micke Tornving som ägde nästan lika mycket som Robert Gustafsson när denne körde sin Tony Rickardsson-grej.

Priserna? Tja, man kan diskutera dem i det oändliga. Egentligen skulle de flesta av de nominerade i samtliga viktiga kategorier kunna motiveras efter ett sånt fantastiskt idrottsår som 2006 var. Men jag tycker nog ändå att det kändes lite konstigt när Anette Norbergs sista sten i OS-finalen ansågs vara en större prestation än Kajsa Bergqvists världsrekord.

Och vad är det med svenska folket och skidskytte? Två pristagare denna kväll; ACO som bästa kvinnliga och Wolfgang Pilscher som vinnare av Sportspegelns speciella pris. Visst var det häftigt av ACO att ta ett guld och ett silver i sin OS-debut, men sportens dignitet kan ifrågasättas.

Generellt sett känns det som om Idrottsakademin kört på den generösa men lätt fega linjen att sprida priserna så mycket som möjligt. Men jag tänker inte påstå att någon av vinnarna var helt fel. Alla prestationer var stora nog att under ett magrare år kunna ta hem total storslam.

Årets besvikelse? Göran Zachrissons summering av året (var det verkligen han, eller var det ett skämt?!). Jag gillar Zachrisson, men inslaget innehöll en del obegripligheter och minst en riktig plump formulering. Kalkonvarning.