BLIDINGS ARENA

Är det något jag inte gillar med Kim Källström så är det hans eviga vals om trygghet i landslaget. Personligen tycker jag att Källström ska spela i kväll, mot Nordirland. Men trygghet? Nej, i ett landslag är det den som är bäst för dagen som ska spela. Alltid. Egentligen säger han emot sig själv, den gode ”Kongo-Kim”. I en intervju med honom läser jag att han numera inte tar så allvarligt på om han spelar en match från start eller inte. Att han har mognat och tar den speltid han får. I en annan intervju sågar han emellertid landslagsledningens velande mellan honom själv och Anders Svensson. ”Är man dålig i en match spelar man inte nästa. Det skapar ingen trygghet i spelet” påpekar Kim. Det krävs ingen större intelligens för att förstå att det första uttalandet handlar om situationen i Lyon, den andra om landslaget. I världslaget Lyon kan Kim Källström köpa om han inte får spela hela tiden. Men inte när det gäller landslaget. Det är en hyfsad kaxig attityd. Den innebär nämligen únderförstått att han anser sig vara mer eller mindre given i landslaget. Men OK, det är väl inte hela världen om han tycker så. Självförtroende är bra att ha och varför skulle inte en svensk mittfältare i Lyon vara given i en blågul startelva? Det som retar mig mest är snacket om trygghet. Lars Lagerbäck och Roland Andersson håller säkert inte med mig om det här, men jag ser inte trygghet som någon garantifaktor i ett landslag. Här handlar det nämligen om att ställa på benen det bästa ett land kan uppbåda vid ett specifikt tillfälle och trygghet i organisation och spel får man i så fall se tilll att skapa i träningmatcher och på träningspassen under samlingarna. Dessutom är det väl bättre att veta, att man kan få chansen snabbt igen om konkurrenten inte är på topp för dagen än om trygghetsfaktorn är så stor att man petas för lång tid framåt om man misslyckas. Så har det ju varit länge i det svenska landslaget, att det är svårare att spela in sig än att spela sig ut. Det måste, som jag ser det, vara det största problemet med vår svenska landslagskultur just nu. Hur som helst tycker jag att Kim Källström bör vara given i kväll i den offensiva mittfältsrollen. Vad talar egentligen för Anders Svensson? Ingenting, som jag ser det. Hans klubblag är fortfarande off-season. Han har inte spelat en tävlingsmatch på flera månader. Han var i ärlighetens namn inte särskilt lyckad i samband med landslagets vänskapsmatcher i Sydamerika heller. En annan som bör vara given är förstås ”Chippen” Wilhelmsson. En het svensk i Roma ska inte kunna petas av Niclas Alexandersson som har precis samma faktar emot sig som Anders Svensson. I mål? Där är jag lite osäker. Andreas Isaksson har hittat formen igen i Manchester City och det bör förmodligen avgöra valet, även om Shaaban knappast gjort en enda dålig match i blågult. På topp ska Zlatan och Johan Elmander spela. Allt annat är ett tjänstefel. Hur kan man bara i samma andetag nämna Marcus Allbäck och en av världens för dagen hetaste fotbollsspelare, när nu denne är tillgänglig och i toppform? Just av samma anledning fnyser jag åt snacket om Nordirlands ”farlige” Healey. Om Healey är farlig för oss, vad är då Zlatan och Elmander för dem? Självklart bör Sverige besegra Nordirland i kvällens EM-kvaldrabbning.

Jag får försöka komma ihåg att tacka Markus Rosenberg nästa gång jag får möjlighet att se honom "live". Mackans första mål för Werder Bremen räddade ett av kvällens två spelobjekt. Det såg hyggligt ut för det andra objektet också efter Redhawks seger mot Björklöven, men så gjorde Osasuna 1-0 mot Valencia och så var den dubbeln förstörd. Visserligen kunde Fernando Torres kvittera i sista spelminuten, men det hjälpte ju inte eftersom jag hade tvåa på den matchen.

På tal om heta fotbolssvenskar - det var inte bara Rosenberg som målade i dag. Även Zlatan noterade sig i målprotokollet, gjorde segermålet när Inter vann derbymatchen mot Milan med 2-1 och "Ibra" revanscherade sig därmed mer än väl - åtminstone hemma i Italien - för den bleka insatsen mot Valencia i Champions League. Den som avgör mot Milan är för alltid en hjälte för Interfansen, så Zlatans position i klubblaget bör vara ohotad en lång tid framöver. Kul dessutom för landslaget att våra stjärnor fortsätter visa form.

..Men Henke är tillbaka i Helsingborg. I morgon måndag håller han hov för media på Olympia. Läs Skånskan SPORT på tisdag så får du läsa mer om den begivenheten.

Vad var Melodifestvalen mot El Clasico? Vilken fantastisk fotbollsmatch, utan tvekan den mest underhållande jag sett hittills i år. Och bästa minnet - Leo Messis hattrick. Vilken balans, vilken teknik, vilken snabbhet. Killen är bara 19 år. Det är knappt att man tror det är sant så bra han är.

Måste erkänna att jag trodde det var kört när Real gjorde 3-2, på en halvturlig nick som lika gärna kunde ha gått rakt upp i luften. Dessutom spelade Barca med tio man i det läget, såg uträknat ut och skulle egentligen aldrig ha kunnat resa sig igen efter den smällen. Men Barca är inte vilket lag som helst. Som min sportintresserade livskamrat Nina brukar säga; när de spelar fotboll ser det ut som balett, fotbollskonsten i sin fulländning. Och med lirare som Ronaldinho och Messi i laget kan vad som helst hända. Som att Messi blåser förbi några spelare på två tillslag och trycker bollen förbi en chanslös Casillas i Real-målet på det tredje.

Dessutom, på kuppen, krysset räddat vilket innebar att mitt tips gick in, till trevliga tre gånger pengarna lite drygt. En skön avslutning på kvällen, även om det egentligen hade passat mig bättre om Barcelona vunnit matchen...

Melodifestivalen? The Ark vann. Men det hade jag räknat ut redan efter att ha hört låten första gången på radion för flera veckor sedan. Och oddset var knappt ens spelbart, tror att Unibet hade 1,45. Hur som helst en låt (och ett framträdande) som jag tror kommer att dra en hel del röster även internationellt. Och visst var det väl en ovanligt bra festival? Jag hade även kunnat leva med om Andreas Johnsson vunnit, eller Sarah Dawn Finer. Det blev en rätt underhållande kväll, helt klart. Och Kristian Luuk är med god marginal bäst hittills som programledare.

Gårdagens spelförslag på Jägersro räddade upp kvällen; France Ville till strax över dubbla pengarna och Junction till över tre gånger insatsen kändes helt OK. Däremot lyckades Lugi inte hålla undan borta mot Heid i damhandbollens elitserie. 27-27 var lite av en missräkning, faktiskt.

I kväll är det överlag alldeles för dåliga odds på de lag jag tror på i handbollens elitserie. Jag kikar i stället lite på kvällens fotbollslandskamper. Tror tyvärr att blågult får svårt i Egypten, speciellt om det stämmer att Rade Prica ska spela från start igen... Dessutom känns 3,15 som ett överodds på Spanien mot ett England som uppträtt klart darrigt under nye förbundskaptenen McClaren. Spanien håller sällan fullt ut i mästerskap, men brukar glänsa i vänskapsmatcher. Kvällens roligaste spel?!

England - Spanien 2 Odds: 3.15


Egypten - Sverige 1 Odds: 2.30

Zlatan nobbar landslaget igen och bortsett från att det innebär att Sportbladet (Aftonbladet) gjort bort sig (de "avslöjade" i morse att Ibrahimovic tackat ja) är det förstås ett mycket kontroversiellt besked från landets bäste fotbollsspelare

Anledningen kan man bara spekulera kring, men mycket troligt är väl att Zlatan anser det viktigare att spara sig för Inters viktiga matcher framöver i stället för att spela en betydelselös landskamp. Jag tycker förstås att Zlatan gör fel. När landslaget kallar har man som elitseplare en förbaskad plikt att ställa upp, för svensk fotboll och för att betala tillbaka för den utbildning man fått i den svenska idrottsrörelsen. Det är i princip bara sjukdom och dödsfall som kan räknas som giltig frånvaro.

Det finns förstås alltid ett MEN. Den här gången handlar det om Lars Lagerbäck. Har man absolut inte förtroende för sin landslagschef så kan man förstås hamna i ett svårt läge och att Ibrahimovic och Lars Lagerbäck inte direkt är bästa vänner vet vi ju vid det här laget, inte minst efter den där krogskandalen då Zlatan, Chippen och Olof Mellberg (med rätta) kastades ur truppen. Kanske finns det annat groll bakom dessutom. Det får vi väl inte veta förrän någon av de inblandande parterna ger ut sina memoarer, men särskilt långsökt är det inte att förmoda att de båda herrarna inte går ihop.

I så fall ligger bollen snarare hos förbundsledningen och i synnerhet Lars-Åke Lagrell, som har ett klurigt problem att ta ställning till. Ska man fortsätta att ge Lagerbäck, som trots allt har ett starkt resultatfacit i mästerskapskval att falla tillbaka på, fullt förtroende, eller ska man ta konsekvenserna av att det blivit för mycket strul inom landslaget under Lagerbäcks ledning? Får Lagerbäck kicken kommer kanske Zlatan tillbaka – men man kan förstås aldrig vara säker när det gäller Zlatan. Det kan också vara så illa att han vänt Sverige ryggen efter alla skriverier och skandaler, att han helt enkelt inte känner någon lojalitet med landet längre.

Själv är jag inte alls övertygad om att jag skulle valt att behålla Lagerbäck om jag haft ansvar för landslaget. När truppen mot Egypten togs ut i dag såg jag nämligen till min förfäran att kaptenerna tagit ut – Rade Prica. Inte Daniel Nannskog, som var klart bäste forward under turnén i Sydamerika, utan värste målsumparen Prica. Fullständigt obegripligt och nog visar det att Lars Lagerbäck fortfarande inte har någon fingertoppskänsla i sina uttagningar. Taktisk är han alldeles säkert och väl påläst på de flesta motståndare, men någon bra coach är han inte. Rade Prica är kanske yngre än Nannskog, men knappast bättre för dagen med sin klumpighet och sin dåliga timing.

Så även om Zlatan gör tokfel, kan jag på sätt och vis förstå honom.

Och en annan sak: När Zlatan nu tackat nej är det bara kontraproduktivt och korkat att sucka över detta, vilket jag verkligen hoppas att landslagsledningen låter bli. Det vore att skicka ut alldeles fel signaler till landets alla talanger och elitspelare med landslagsambitioner. Visa i stället fullt förtroende för Elmander och någon av ”Mackorna". Ett lag står aldrig och faller med en enskild spelare.

Det blev alltså Platini. Eller Blattini, som någon av kvällstidningarna klämde till med härom dagen, eftersom den gamle franske nationalikonen fick stöd av Fifa-presidenten Sepp Blatter i Uefavalet. ”Fat Cat” Johansson fick stryk, som befarat. Jag tycker fortfarande att han borde avstått från den käftsmällen.

Egentligen känns det extra tufft att vara svensk en sådan här dag, när man som jag råkar vara på plats i Paris. Vågar knappt tänka på hur skadeglada eller helt enkelt bara nationalistiskt lyckliga fransmännen kommer att vara här de närmaste dagarna. Michael Paltini lyckades alltså besegra Lennart Johansson i Uefavalet och med tanke på hur mycket det här valet haussats i media här nere på sistone så kommer det väl inte att pratas om någonting annat under resten av veckoslutet.

Jag tyckte på förhand att Lennart Johansson borde ha avstått det här valet, 77 år gammal och snudd på tvingad att försöka sig på ännu ett omval av Blatters och Platinis motståndare inom den europeiska fotbollsunionen. Och Johanssons vänner och anförvanter hade inte klart för sig den här gången heller. Fat Cat lurades till ett omvalsförsök med löften om att stödet för honom var tillräckligt stort. Det var det inte. Platini vann med 27-23 och i en handbollsmatch skulle det ha varit en hyfsat övertygande segermarginal.

Däremot var jag dåligt påläst när jag skrev min förhandsspalt inför valet. Trodde att det var Johansson som ville kvotera in de mindre nationernas lag till Champions League. Det var i stället tvärtom. Trots sina 77 år fyllda var det Johansson som var mest trendkänslig och värnade om Champions League som en arena för de allra bästa, medan unge femti-plussaren Platini pratat om att kvotera in sämre lag i turneringen. Med detta klargjort borde jag alltså ha stått på Johanssons sida i valet. Å andra sidan kändes det hela tiden som om Platini, med Blatters stöd, skulle ta hem spelet och jag kan fortfarande inte förstå att Lennart Johansson ville utsätta sig för förnedringen att knuffas undan av Blatter och dennes hejdukar ännu en gång. Nu har det alltså ändå hänt och jag kan förstå om Johansson ångrar sig och ligger sömnlös några nätter framöver.

Hur det kommer att bli framöver med Platini vid rodret i Europa? Det återstår att se. Jag är inte direkt övertygad om att fransmannen kommer att driva igenom några större förändringar; det är nog lättare att bli vald till president än att vända en sådan stor skuta. Kanske blir det lättare för svenska lag att komma ut i Champions League framöver, men frågan är förstås till vilken nytta. Det kommer knappast att bli lättare att ta poäng mot de stora, etablerade toppklubbarna och hur kul är det att komma med bara för att få stryk i den ena matchen efter den andra…

Daniel Nannskog var en av få svenskar som tog chansen att visa framfötterna för landslagsledningen under den omdebatterade Sydamerikaresan. Målskytt dessutom i sista matchen mot Ecuador. Men knappt hade Nannskog kommit hem till Norge igen förrän det stod klart att Marcus Rosenberg tagit sig ur frysboxen i Ajax och blivit klar för Werder Bremen… så Nannskog kan nog sluta drömma om en plats i EM-kvaltruppen framöver. Sagan om den landslagsdebuterande 33-åringen får förmodligen inte fler kapitel.

Jag är övertygad om att Werder Bremen blir ett lyft för ”Mackan” och misstänker att kollega Christer Cederlund, stort Werder Bremen-fan på Skånskan SPORT-redaktionen, redan korkat upp champagnen därhemma.

Henke Larssons äventyr i Manchester United fortsätter, men jag blir allt mer övertygad om att Henke trots allt kommer hem till Helsingborgs IF i tid till den allsvenska premiären. Inget mål mot Arsenal heller i söndags och även om det var först sedan Larsson bytts ut som laget torskade matchen undrar jag om inte Sir Alex Ferguson börjar inse att det nog inte är någon Thierry Henry han lånat.

Veckans sjukaste nyhet från den galna engelska fotbollsvärlden var förresten flygspionaget på Man Uniteds och Henkes träningspass. Vad är det egentligen för hemligheter man tror sig kunna avslöja när man smygfilmar en 35-åring som hela fotbollsvärlden sedan länge kartlagt till punkt och pricka? Vad blir nästa steg? Skickar News of the World upp en spionsatellit, för att följa Henkes alla rörelser, med Christer Fuglesang?

Mer fotboll: ”Chippen” hyllas i italiensk media igen, nu efter matchen mot Milan (2-2). Ett lyft för landslaget förstås och så länge den gode Wilhelmsson håller sig i skinnet och skippar attityden kan det bli riktigt intressant framöver. Vem längtar inte efter ett möte mellan Chippen och Zlatan? Inter mot Roma, alltså. En given höjdare för alla svenska fotbollsentusiaster. Och apropå Chippen så var 2-2 borta mot Milan ett perfekt resultat för alla som besöker Blidings Arena på nätet. Det tippade krysset gav lite drygt tre gånger pengarna i utdelning…

”Stenis” gör come back i samband med Åre-VM. Ska man tro kvällspressen är en jippotävling redan inbokad där gamle nationalikonen Stenmark möter motståndare som Piero Gross och Bojan Krizai. Rena rama julafton för alla oss nostalgiker som satt klistrade framför teveburkarna när det begav sig för snart hundra år sedan (eller närmare 30 år i varje fall). Så länge det inte handlar om någon patetisk  seriöst menad come back, som den Björn Borg gav sig på, finns det ingen anledning att rynka kritiskt på ögonbrynen. Det här blir tveklöst VM-veckornas höjdpunkt underhållningsmässigt. Speciellt som Anja Pärson förmodligen gjort sitt i världseliten.

Apropå Anja: Härom dagen läste jag en artikel i vilken hon tillkännagav att hon ser slutet på sin karriär. Det är förstås inte särskilt överraskande. Anjas kropp håller inte längre, det har vi väl anat länge nu. Det här var egentligen säsongen då hon skulle vara överlägsen i världscupen eftersom Janica Kostelic tagit time out. Men Pärson vinner ingenting längre. Det är väl bara det att ingen vågar skriva rakt ut att det handlar om ett rejält praktfiasko. Jag tror inte att vi ska hoppas alltför mycket på Tärnabytjejen i årets VM på hemmaplan.

En annan svensk megastjärna som under veckan som gått aviserat ett tillbakadragande är Annika Sörenstam. Golfens ”leading lady” börjar bli mätt samtidigt som den biologiska klockan tickar allt fortare och andra projekt pockar på uppmärksamhet. 2007 kan bli sista chansen att plocka hem den där grand-slamen som Sörenstam saknar i sin digra  meritlista. Fast jag tvivlar starkt på att hon lägger av helt. De ansvariga bakom LPGA-touren kommer säkert att lägga ut feta dollarcheckar i bete för att locka Annika till en comeback när hon väl fått ta igen sig en tid. Kan aldrig tänka mig att man stillasittande och tigande låter tourens största dragplåster försvinna ut out of bounds…

Afonso Alves gör succé i sin nya klubb samtidigt som han kritiserar allsvenskan i allmänhet och Malmö FF i synnerhet. ”De allsvenska lagen tränar sönder sina bästa spelare” påstår Afonso. Ett intressant uttalande eftersom vissa av de spelare som lämnat MFF och gjort succé i andra klubbar (läs: Jon Jönsson och Hasse Mattisson) faktiskt antytt att det var den hårda träningen som orsakade deras skadebekymmer. Å andra sidan kan man förstås undra hur bra Afonso skulle ha varit i dag utan den drillning han fick av Prahl och Åkeby.

Carl Rosenberg missar resten av säsongen på grund av ögonskadan. Ännu ett tufft avbräck för Malmö Redhawks – och för Söderberg som kanske ångrar att han inte stannade i den där farmarklubben i USA. Det kan bli en otrevligt spännande kvalserie.

Pix d’Amerique närmar sig med stormsteg. Ett soligt om än lite småkyligt Paris laddar för ny nationalyra i morgon söndag när Kesaco Phedo eller Jag du Bellouet sopar till de svenska utmanarna. Det känns bäddat för hemmaseger. Men om det nuj måste bli så att en fransk häst vinner får det hemskt gärna bli Mara Bourbon. Med Erik Adielsson i sulkyn. Det skulle utan tvelkan rädda hela helgen här nere.

I går kväll delades förresten Skånska Dagbladets Guldpantern ut i samband med Skånsk Idrottsgala. Jag grämer mig stort över att ha missat den helkvällen med våra välförtjänta vinnare Sabina Jacobsen, Linus Thörnblad och Johan Zanotti. Och Skånskan SPORT-kollegorna Christel Behrmann och Anders Nygren i festklänning respektive smoking, bara en så’n sak… Ni som var på plats är bara att gratulera.

Bästa spelförslaget i Blidings Arena (www.bliding.se) veckan som gick: Winning Ronin GC, Jägersrotravet, odds: 5,29.

På fredag ska den alltså avgöras, maktkampen inom den europeiska fotbollsunionen Uefa. Lennart ”Fat Cat” Johansson mot Michel Platini. Fast egentligen inte. Bakom kulisserna handlar alltihop förmodligen än en gång om Johansson mot Fifa-basen Sepp Blatter, som förstås öppet stöder Platini. Det är en kamp som Lennart Johansson borde ha avstått.

”Fat Cat” är en levande legend inom svensk fotboll. Han har gjort ett mycket bra jobb inom Uefa, han har varit väldigt nära att bli Fifapresident och han har fått ge namn åt den nya SM-bucklan, Lennart Johanssons Pokal. Men 77 år gammal borde han ha tackat för sig och backat ur det politiska och vanligtvis smutsiga och intrigspäckade spelet bakom en presidentvalskampanj. Speciellt som det var just efter sådant elakt och fult spel, så långt ifrån idrottens fair play-tanke man kan komma, som han förlorade Fifa-valet till Sepp Blatter. Varför ens löpa risken att åka på ännu en förnedrande förlust?

Skillnaderna mellan Johansson och Platini kan i stort beskrivas som traditionella värderingar med sporten och rättvisan i första rummet (Johansson) mot en idé om toppfotbollen som en underhållningsindustri (Platini).
Lennart Johansson vill begränsa antalet lag per nation i Champions League och jobba mot de skyhöga och accelererande spelarlönerna. Platini vill inte begränsa vare sig antalet lag i Champions League eller spelarlöner.
Jag håller med Platini. Jag tror inte ett dugg på att kvotera in dåliga lag i Champions League med ett rättvisesystem. Michel Platinis syn på den absoluta toppfotbollen visar att han hänger med sin tid, att han har koll på läget.

Champions League är och bör vara en tummelplats för de allra bästa lagen i Europa, en turnering i vilken världens bästa spelare ställs mot varandra och bjuder fotbollspubliken på absolut försklassig underhållning. Det är matcherna mellan lagen med de allra bästa spelarna vi vill se, ett substitut för att de riktigt stora mästerskapen på landslagsnivå bara infaller vart fjärde år, under en månads tid.
Den som läser den här spalten frekvent vet vad jag anser om fotbollens framtid. En underhållnings- och elitscen där lagen med de stora ekonomiska resurserna och de bästa spelarna kämpar mot varandra, medan mindre klubbar (och nationer) får nöja sig med att producera talanger till toppklubbarna.

Men jag tror inte på någon G14-liga, där klubbarna själva bestämmer. Det finns för stora risker med ett sådant scenario; en risk för att landslagen berövas sina bästa spelare och rentav en risk för att ligan styrs för mycket av ekonomiska särintressen som kan göra att den sportsliga trovärdigheten ifrågasätts.
Uefa bör stå fortsatt starkt och låta Champions League få vara just en scen för de allra bästa. Sedan kan lag som inte platsar där få göra upp i något annat sammanhang, som exempelvis Uefacupen, med begränsningar för antalet utländska spelare och för spelarlöner – men kanske med ett uppgraderat namn på turneringen.

Det finns ytterligare några få stora skillnader mellan de två presidentkandidaterna, som var presidenten ska ha sitt kontor och hur nära Uefa ska stå Fifa. Men dessa frågor känns ganska ointressanta.
Jag är ganska säker på att alltihop bottnar i en enda stor konflikt – den mellan Sepp Blatter och hans motståndare. Blatters fiender använder dennes svurne fiende Johansson som garant för att Fifabasen hålls på avstånd, medan Blatter själv stöder Platini för att tufsa till sina gamla motståndare, inklusive Johansson.

Jag gillar inte Blatter och är tveskam till en hel del av dennes idéer. Men jag tror nog att Platini kan göra ett hyfsat jobb som Ueafabas trots att han använder sig av Blatters hjälp i valet.
Och jag tycker att Lennart Johansson har gjort sig förtjänt av att bara få njuta av livet, utanför de politiska korridorerna. Han ska inte behöva sluta sin gärning inom toppfotbollen som en trött marionett åt Blatters och Platinis motståndare inom Uefa.

Med tanke på hur kritisk jag varit tidigare är det väl inte mer än rätt att ge B-landslaget lite respekt efter kvällens avslutande match på Sydamerikaturnén. Det här såg klart bättre ut. Mycket bättre än tidigare. Och med tanke på att Ecuador slagit nationer som Argentina och Brasilien på sin svårspelade hemmaplan får man väl påstå att 1-1 var en positiv liten skräll av de utskällda svenska reservtrupperna. Å andra sidan såg hemmaspelarna lite väl segersäkra ut och gjorde väl det klassiska misstaget att underskatta motståndet.

Nu ändrar nog den sista matchen inte alltför mycket på slutsummeringen av Sydamerikaresan. Från den här svenska truppen är det inte många som kommer att bli aktuella när det drar ihop sig till EM-kval igen för A-truppen. Anders Svensson, förstås. Och Rami Shaaban. Men de var ju med redan tidigare. Av de som nu fick chansen kvarstår intrycket av forwardspelarna. Bäst av dem var Daniel Nannskog, som fick göra ett välförtjänt mål. Men Nannskog är 33 år gammal och… tja, det ska nog ganska mycket till för att Lagerbäck och Andersson ska kalla in Nannskog framöver. Just nu är Zlatan, Allbäck, Elmander, Rosenberg och Berglund före i kön. Och även om Rosenberg skulle bli petad på grund av för lite matchtid i Ajax, så… Ja, Henke Larsson kan ju också tänkas bli aktuell en gång till…

Av mittfältarna var det inte någon som utmärkte sig tillräckligt mycket. Ja, det skulle vara Samuel Holmén i en offensiv roll, då. Men Holmén har både Anders Svensson och Kim Källström före sig i kön.

Mest intressant var förmodligen backlinjen, med tanke på den tveksamma status som våra A-backar besitter. Men var det någon av de här lirarna som visade tillräckligt för att slå sig in i EM-kvaltruppen? Ja, det skulle möjligen vara mittbackarna Per Nilsson och Niklas Sandberg i så fall, baserat på kvällens insats allena. Och det är förvisso ganska intressant, eftersom det fortfarande känns tunt på den positionen i A-landslaget, vid sidan av Olof Mellberg.

På målvaktsposten visade Rami Shaaban än  en gång att han är gjuten och så länge Andreas Isaksson sitter på bänken i Man City känns Johan Wiland som en lika given reserv.

Annars då? Tja, två röda kort och en handfull gula i en – vänskapslandskamp? Det visade om inte annat att det trots allt fanns en del prestige inblandat. Sverige ville inte förlora en tredje gång och Ecuador ville förstås inte spräcka sin fina hemmasvit mot ett blågult B-gäng. Det satte färg på matchen och gjorde den betydligt mer underhållande än de två föregående.

Avslutningsvis några ord om kvällens tunga Premier League-drabbning mellan Arsenal och Man United, som Arsenal lyckades vinna trots att United körde fegt med 4-5-1 och Sir Alex Ferguson kanske skulle vara hyggligt nöjd med en poäng. Men Thierry Henry – som verkligen är en kille som gör de viktiga målen – nickade hem de tre poängen till Londonlaget. Henke Larsson hade någon hygglig möjlighet, men som jag förutspådde var det nog allt lite tuffare mot ett topplag som Arsenal än mot ett mediokert Aston Villa. Och Ferguson såg kanske att Henke kanske fortfarande betyder en del spelmässigt, men trots allt inte kommer att skjuta viktiga trepongare till United. Misstänker att Fredin och kompani i Helsingborgs IF kom lite närmare att få hem sin stjärna i tid till den allsvenska premiären. Men osvuret är väl bäst än så länge.

I går fick jag in spelet på Liverpool och även om det smärtade lite i mitt Chelseahjärta så infriandes mina misstankar om obalans i truppen. "Pool" vann rättvist och oddset var alldeles utmärkt. V75:an gick åt skogen, men ett av spelförslagen, Vanilla Sky, satt i varje fall till knappa fem gånger pengarna. Ingen succé direkt, men ett hyggligt resultat trots allt. 

Favorit i repris... eller också inte alls. Matchen mot Ecuador i går påminde skrämmande mycket om den mot Venezuela för några dagar sedan. Det svenska B-landslaget spelade inte bra och det går förstås inte att skylla bara på yttre förhållanden som hög höjd och värme. Sämst av alla blågula var Rade Prica. Jag kan inte begripa att jag en gång i tiden trodde att den här killen kunde vara vår näste svenske stjärnforward. Numera är han inte bra nog ens för Superettan.

Det är förstås inte bara det att killen inte gör mål. Tekniken tycks dessutom helt obefintlig. Han snubblar, slarvar, gör hårresande missar i något så grundläggande som bollmottagning och bränner till och med frilägen. Visst gjorde han ett tröstmål till slut, på stopptid, men det räcker inte. Prica duger inte längre, det är den nakna sanningen. Märkligt nog har emellertid inte våra förbundskaptener upptäckt detta ännu, jag tyckte mig se det redan mot Venezuela. Men det är klart, de har ju inte mycket att välja på i Sydamerikatruppen.. Eller, ja, frågan är om det inte hade varit en bättre lösning att sätta upp Anders Svensson eller Jeffrey Aubynn på topp i stället, bredvid Daniel Nannskog - som väl är den ende av forwards som fungerar någorlunda anständigt.

Ett mål blev det alltså till slut, det första och förlösande under den här något märkliga landslagsturnén, mycket tack vare att Ecuador drog ner på takten avsevärt medan det svenska spelet lyfte sig en aning mot slutet av matchen. Alltid något för Lagerbäck och Andersson att glädjas åt. 

Å andra sidan kunde förstås Ecuador ha gjort både 3-0 och 4-0 utan att man hade kunnat protestera. En av de få svenskar som var riktigt bra i går var nämligen Johan Wiland, målvakt i den andra halvleken.

Allra bäst i det blågula gänget var Samuel Holmén, så länge han orkade gå för full maskin. Holmén bör vara given i en ordinarie landslagstrupp framöver. Kanske är han så här långt den ende som verkligen tagit chansen.

Men jag vet inte, om det inte varit mitt jobb att se sådana här matcher så hade jag nog stått över den sista, på söndag. Det är inte bara spelet som suger, även kvaliteten på sändningen är på gränsen till katastrofalt dålig. Frågan är om man verkligen ska stötta de tveksamma ekonomiska vinstintressena bakom Sydmareikaturnén genom att titta på eländet.

Tja, jag hoppas att det inte var någon där ute som på fullt allvar hade trott på en bättre insats av Sverige i landskampen mot Venezuela. Hoppas och drömma går ju alltid, men det vi hade framför oss var ett blågult hoprafs av spelare som inte lirat ihop tidigare och av vilka de allra flesta dessutom befinner sig mitt i sin lågsäsong och därmed saknar matchtempo.

Venezuela må vara ett av de sämre landslagen i Sydamerika, men tots allt med fördelen av att vara samspelt och av att få agera under hemtama förhållanden inför en entusiastisk publik. Dessutom kunde spelarna trilla boll, vilket förstås alltid är att vänta av ett sydamerikanskt gäng, oavsett nationalitet.

Den första halvleken var något av det sämsta jag sett ett blågult landslag prestera någonsin, inräknat de pojklandslag jag bevakat. Tempofattigt, håglöst, utan någon som helst offensiv spelidé. Vad Ola Toivonen hade på topp att göra begrep jag inte på förhand och heller inte efteråt. Han var helt klart inte mogen uppgiften, men levererade åtminstone några skapliga passningar. Toivonen är säkert utecklingsbar och jag tror att en säsong i Malmö FF kommer att göra honom gott, men färdig för A-landslagsspel är han inte. Daniel Nannskog försökte så gott han kunde, men dög inte och Rade Prica ska vi bara inte tala om. Prica har fått chansen och misslyckats förut, han var definitivt inte ett dugg bättre i den här matchen.

Om det fanns n å g o t positivt? Jovars, Rami Shaban var förmodligen matchens lirare och hade en svettig afton. Målen var han i princip chanslös på. Samuel Holmén gjorde ett gott intryck när han kom in och gav mittfältet en injektion, en ung spelare som tveklöst ser ut att vara mogen att ta steget in i A-landslagssammanhang. Men i övrigt - öken.

Vad förbundkaptenerna tänkt på när de tagit ut forwardbesättningen begriper jag inte. Bäst av de fyra som spelade i går - och närmast att göra mål - var Guterstam, från Brommapojkarna, en kille med Superettan som högsta merit...

Rutinerade killar som Niclas Alexandersson och Anders Svensson såg ut som turister på solsemester. I backlinjen skulle vi få besked om att det fanns något bakom de etablerade landslagsmännen men fick svaret att det finns det inte alls, åtminstone inte ännu.

Antingen är uttagningen av Sydamerikatruppen under all rimlig kritik eller också har vi ett allvarligt problem med återväxten i svensk landslagsfotboll. Den här insatsen sög ordentligt.

Jag tröstar mig med att Marseille vann mot Rennes i franska ligan. Det gav åtminstone tre gånger pengarna på spelförslaget i dagens drag...