BLIDINGS ARENA

Jag vet inte om Änglarna hade annat att tänka på än fotboll, när det var Långfredag och allt, men nog såg de blekare ut än väntat på Vångavallen i går. Och om det var någon som trodde att Trelleborgs FF skulle bli en lätt match i allsvenskan 2007 så är det nog hög tid att tänka om. TFF var närmast segern, hade det bästa spelet och det enda som inte knockade förväntningarna i Trelleborg var väl publiksiffran.

Att allsvenskan kommit till Trelleborg var svårt att missa, om man uppehöll sig någonstans i en dryg kilometers radie från Vångavallen sett. Poliser överallt, avspärrningar, långa bilköer och parkeringskaos. Ju närmare arenan man kom desto mer anade man att gästande IFK Göteborg hade med sig ovanligt många fans, vilket förmodligen föranlett säkerhetsåtgärderna. 1500 blåvita supportar hade bussats ner. Lika många till och det hade lika gärna kunnat vara hemmamatch för IFK. För trelleborgarna svek sitt lag den här premiärdagen. Av den totala publiksiffran, 5480, var knappt 4000 hemmafans. Hördes gjorde de heller inte. Åtminstone inte i jämförelse med göteborgarna.

Debatten är inte ny, den om att de som bor i och kring Trelleborg kanske inte är värda ett allsvenskt fotbollslag. Men i år är den mer relevant än någonsin. För TFF spelar en riktigt trevlig fotboll. Spårlöst borta bör det gamla öknamet ”Tjongavallen” vara, för Conny Karlssons lag spelar verkligen fotboll. Bra passningsspel, fina kombinationer, hyfsat konkurrenskraftig teknik. Tempomässigt var det inga större problem mot etablerade IFK Göteborg, fysiskt snarare ett övertag för hemmalaget. Dessutom en fantastisk lagmoral. Trots 0-1 i ett tidigt skede kunde nykomlingarna resa sig och faktiskt dominera den andra halvleken.

Den övervägande delen av matchstatistiken skvallrade visserligen om en helt jämn premiärdrabbning och om att 1-1 borde vara ett rättvist resultat. Men en av kolumnerna sa något annat. Avslut på mål: TFF-IFK Göteborg 6-3.
Om Michael Mesah bara haft den minsta lilla tumme med marginalerna på alla sina lägen så hade TFF vunnit den här matchen.

Ett av årets förmodligen snyggaste mål hann de emellertid med redan i går, trelleborgarna. Linus Malmqvists klack efter hörna var snudd på Zlatan-klass.

Och apropå landslagsspelare – Niclas Alexandersson syntes knappt till på planen i går. Den som utsåg honom till matchens lirare i IFK-laget måste ha sett en annan match än den jag såg. En bra frispark, det var allt.
Jag läste förresten någonstans att vissa av konkurrenterna dissat TFF-försvaret och målvakten Fredrik Persson inför allsvenskans premiär. Oj, så fel de hade. TFF:s backlinje kunde både hålla rent och göra mål i går. Det samspelta och tämligen hemvävda gänget kommer att klara sig hyggligt, det är jag helt övertygad om. Lika övertygad är jag om att allsvenskan kommer att bli mycket jämnare än väntat.

Det andra hemvävda uppstickargänget, Brommapojkarna, luggade Djurgården på hela tre poäng. Med en 17-åring i startelvan. Visst kan man snacka om premiärnerver och nybörjartur om man vill, men jag tror och hoppas att de här båda talangfyllda klubbarna kommer att vålla köpelagens alla importer bekymmer hela säsongen.

I dag är det upp till bevis för MFF. Måtte skrälltrenden hålla i sig…

Körde förresten i draget bakom MFF-Juniors vräkiga Chrysler hela vägen mellan Malmö och Trelleborg. Han kan köra bil, den där brassen. Hoppas han är lika het i matchen i dag. Fast efter att ha sett TFF är han nog inspirerad. Om Junior bytt plats med Mensah så hade TFF vunnit med 3-1.

EM-kvalfiaskot mot Nordirland kommer det att snackas om länge. I en enda match raderades de tidigare framgångarna i kvalgruppen nästan ut helt. Kanske inte främst på grund av resultatet i sig, utan för att det stod alldeles klart en gång för alla att det är dags för en ny förbundskapten att ta över. Det behövs nytänkande i landslagsledningen.

Efter den mycket snöpliga förlusten mot Nordirland börjar jag förstå varför Zlatan länge varit så skeptisk till landslaget, varför han har svårt för relationen med Lars Lagerbäck. Den svenska landslagsledningen förstår helt enkelt inte att anpassa spelet och uttagningarna för att på bästa sätt kunna utnyttja sin världsartist.

Det är lätt att påstå att ”Ibra” inte jobbar tillräckligt, att han springer för lite på planen och tar för lite ansvar. Speciellt tydligt blev det i onsdags vid en jämförelse med en viss Johan Elmander.
Men Zlatans spelstil fungerade utmärkt i Ajax, han blev skyttekung i Juventus och är på väg att vinna hela skytteligan i Serie A för Inter den här säsongen.
Det borde säga oss något. Killen är helt enkelt ruskigt bra, men det gäller samtidigt att hela laget fungerar i övrigt.

Det håller inte att ta ut formlösa spelare som Anders Svensson och Niclas Alexandersson till mittfältet bakom honom. Det duger inte att backlinje och mittfältare tjongar iväg chansbollar i parti och minut. Då kommer inte Zlatans kapacitet till sin rätt. Då kan man lika bra ställa Zlatan utanför laget och satsa på två forwards som trivs med att kuta ner i backlinjen och hämta bollarna när ingen skickar fram dem längs marken.

Med facit i hand hade det kanske rentav varit bättre för alla parter om Zlatan fortsatt strejka och Marcus Allbäck fått chansen. Då hade vi kanske klarat oavgjort. Men knappast vunnit matchen. För att vinna en sådan match krävs det att förbundskaptenerna utnyttjar den spetskompetens som faktiskt finns i truppen. Till och med förbundkaptenens högra hand på plan, lagkapten Freddie Ljunberg, var förbannad efter matchen.

Vi måste helt enkelt få bort det envisa trygghets– och säkerhetstänkandet i det svenska landslaget. Det var mycket värt förr, när Sverige var lite som Nordirland, ett lag med habil kompetens men utan världsstjärnor. Det duger ibland för att lyckas som underdog mot riktigt svårt motstånd. Men när vi möter lag som vi bör kunna besegra måste laget spela därefter, måste uttagningen av startelvan göras därefter. I onsdags mötte Nordirland ett lag som var klart bättre, men som spelade som om det var underlägset.
Det måste landslagsledningen ta på sig helt och fullt.

Ta dit ansvar, Lars-Åke Lagrell, och gör något innan det är för sent!

-----

IFK Trelleborg fick mycket skäll här i Blandningen förra veckan, efter den geistlösa insatsen i första SM-kvartsfinalen mot Sävehof. Så det är inte mer än rätt att jag ger laget credit för sin fortsättning i de två följande matcherna. Visserligen blev det tre raka förluster, men både match två och tre visade med önskvärd tydlighet att laget hade i slutspelet att göra. Väl kämpat och hedern återupprättad. Att det blev respass mot Sävehof är inget att säga om, IFK har gjort en riktigt bra säsong som nykomling i elitserien.

-----

Det är milsvid skillnad på bortaplan och hemmaplan, inte bara geografiskt utan även sportsligt. Det har både Lugi och Ystads IF visat i kvartsfinalspelet hittills. Stabila segrar hemma, chanslösa borta. Personligen tycker jag att det känns lite märkligt, men det är bara att böja sig för verkligheten. Den talar i så fall för Lugi som har en avgörande match på hemmagolv. YIF måste bryta den taskiga bortatrenden för att ta sig till semifinal.

-----

Visst är det fantastiskt roligt för skånsk handboll att både OV Helsingborg och IFK Malmö tagit klivet upp i eliten. Men seriefinalen mellan lagen var en typisk läggmatch från redan elitklara OV:s sida. Jag har fortfarande mycket svårt för att se hur ”di gule” ska kunna överleva en elitsäsong med det lag de har i dag. Det krävs onekligen en hel del pengar – och flera riktigt bra nyförvärv – för att ändra på det. Och spel i Hyllie Arena, som det ryktats om, tror jag i dagsläget inte alls på. Vem tjänar på en ännu mer ödslig inramning än den i Baltiskan?

-----

Jari Litmanen i Malmö FF kommer att få smeknamnet “Fantomen” om han bestämmer sig för att ta en säsong till i Malmö FF. Varför? Jo, alla vet vem han är – men ingen har sett honom. Åtminstone inte i de blå trikåerna. (Gammalt djungelordspråk.)

…Men det finns dagar då han lämnar djungeln och går på de finska gatorna som en vanlig (fotbollsspelande) man…

Apropå Malmö FF. Vad ska man egentligen tycka om en träningsmatch mot Falkenbergs FF en vecka före den allsvenska premiären? Jag var själv på plats på Rosengårds IP och tyckte väl att ett internt tvåmålsspel på träningen skulle ha gett betydligt mer. FFF skapade en (!) skaplig målchans. Men Osmanovskis cyk(s)el-spark i mål gjorde åtminstone utflykten minnesvärd.

-----

Helsingborgs IF backar från hotet om att trotsa det svenska regelverket och använda sig av fler icke-EU-spelare än vad som är tillåtet i Supercupmatchen mot Elfsborg. Det är klokt. Annars hade kanske ”Henke” fått nöja sig med division ett-spel i väntan på att ärendet skulle avgöras i Uefa. Som jag ser det ligger problemet inte i det svenska förbundets regelverk, utan i HIF:s strategi att köpa på sig en massa (för många) nordafrikaner i stället för att lyfta fram talanger.

-----

Det engelska landslaget är kanske samtidens största gåta. Vad gör att spelare som Rooney och Lampard, världsartister till vardags, inte lyckas i landslagsdressen? Den som kan svara på det borde få någon form av bragdguld. Det mest intressanta som hände i McClarens gäng i veckan som gick var att Rooney sparkade av Lampards handled. Kanske en fingervisning om vilket lag som ligger bäst till för att vinna Premier League. Nu får ju jagande Chelsea klara sig utan Lapmard ett tag framöver, vilket väl talar ännu mer för Rooneys Man United.

-----

Tronskiftet inom svensk golf är i dagarna extra tydligt. Medan Annika Sörenstam hackar sig fram i årets första major Nabisco Championship laddar Henrik Stenson, full av självförtroende och med ett tungt team runt omkring sig, som bäst för Tigerjakten i US Masters nästa vecka. Ingenting talar för att han kommer att floppa.

-----

En miljard kineser kan inte ha fel – svensk damfotboll har världens bästa tränare. Åtminstone att döma av att Kina nu värvat Marika Domanski-Lyfors och Pia Sundhage. Det kan bli en intressant match om Sverige ställs mot Kina i OS-fotbollen.

-----

Det var nog tur att ishockeyförbundet inte tog mig på orden och delade ut guldhjälmarna till Färjestad direkt. Nu står det ju klart att det blir ett nytt mästarlag 2007, efter det att Per Ledin och kompani lite överraskande tvingats abdikera mot Linköping. Förklaringen kan förstås vara att Karlstadlagets spelare var mer mätta på framgång än Linköpings. Bra för svensk hockey? Ja, utan tvekan. Nu kan det ju faktiskt bli lite kul att följa finaldramatiken framöver.

___

Ungern slog Tre Kronor i en vänskapslandskamp i hockey. Malta (!) slog Sveriges U21-gäng i fotboll. Vad är detta? Twilight zone? Förebådelse om världens undergång? Bara notiser i media i veckan som gick, men borde det inte göras någon form av seriös undersökning av dessa naturkatastrofer?!

-----

Veckans bästa spelförslag i Blidings Arena (www.bliding.se): Icy Glimmer AS (Jägersrotravet, odds: 3,63).

Det är bara att gratulera David Healy och hans Nordirland.
Till att Sverige spelade med två mittbackar som förmodligen sov under Lars Lagerbäcks genomgång av Healys anfallsspel.
Till att de svenska förbundskaptenerna valde att starta matchen med tre mittfältare från allsvenskan. Det kostade tre poäng och dessutom serieledningen i EM-kvalgruppen.

Alla varnade för David Healy. Han var kartlagd och analyserad. Nyckeln till seger mot Nordirland var framför allt att se till så att Healy inte blev bättre än vad han anses vara i klubblaget Leeds.
Men Olof Mellberg och Petter Hansson måste ha varit lika frånvarande under veckans genomgångar som de var under matchen.

När Healy gjorde 1-1 var det rena rama bjudningen från en ofokuserad Mellberg som i sin ilska över domarens tidigare ingripande inte hade koll på vad han gjorde utan sprang ihop med Petter Hansson. Fritt fram för Healy, alltså.

När Healy gjorde 2-1 var varken Olof Mellberg eller Petter Hansson i närheten av den centrala position där Nordirlands hjälte bara väntade på en passning. I stället var det Mikael Nilsson som försökte avvärja hotet. Nilsson kom för sent och Healy fick än en gång alltihop serverat på silverfat.

Den överraskande förlusten kan alltså framför allt skyllas på försvarsspelet och specifikt på mittbackarna.
Men Lars Lagerbäck och Roland Andersson hade sin beskärda del av skulden. De startade – kanske inte helt oväntat, men likväl oerhört osmart – med ett mittfält som till tre fjärdedelar bestod av spelare från allsvenskan. Spelare som inte gjort en riktig tävlingsmatch på evigheter.

Anders Svensson i stället för Kim Källström. Niclas Alexandersson i stället för ”Chippen” Wilhelmsson. Daniel Andersson gjorde förvisso en stabil match, men var likväl matchotränad.

Visserligen var Alexandersson och Svensson inblandade i det svenska ledningsmålet som Johan Elmander snyggt lekte in, men i övrigt bidrog de inte med mycket till det blågula spelet. Anders Svensson var så anonym man bara kan bli, men det var han även i samband med landslagsturnén i Sydamerika så det var knappast särskilt
överraskande.

Självklart valde förbundskaptenerna fel.

Expertkommentatorn Glenn Hysén kunde inte hålla sig och sa med genomskinligt syrlig ironi: ”Det är ju jättebra att man har sådana spelare på bänken…”
Lagerbäck och Andersson upptäckte misstaget ganska tidigt, bytte in Källström redan efter 45 minuter och ”Chippen” kort senare. När båda bytena var gjorda tog Sverige över spelet helt, men då var det så dags. I det läget kunde Nordirland lugnt lägga all kraft på en tät och ispirerad defensiv.

Det som retar mig allra mest var att man inte ens kunde erkänna feluttagningen efter matchen. Roland Andersson stod i teve och sa att han inte ångrade någonting.

Zlatan? Tja, han var inte lika framträdande som Elmander, men man kan lätt förstå den frustration han måste ha känt över att under större delen av matchen inte få någon som helst uppbackning av mittfältet. Inga Inter-passningar där, inte. Skillnaden mellan Zlatan och Elmander var väl framför allt att Elmander gick ner och hämtade bollarna själv när de inte kom.

Lars Lagerbäck lever farligt. En förlust mot Danmark härnäst och gamla kvalmeriter kan visa sig väga väldigt lätt i Lars-Åke Lagrells vågskål.

Det gäller att se möjligheterna. Visst finns det, förstås, massvis med risker inför kvällens kvalserierysare i Södertälje. Men samtidigt har Malmö Redhawks allt att vinna. En seger innebär att elitserieplatsen i princip är säkrad. Fedor Fedrov och de andra har helt enkelt inte råd att låta nerverna krypa fram utanpå tröjorna.

Lätt att säga, ännu lättare att skriva – men självklart svårt att leva upp till. Ändå vill jag hävda att det inte finns någon rimlig anledning för ”rödhökarna” att stressa upp sig inför kvällens upphaussade ödesdrabbning.
I kvalseriehocken har laget avlivat den ena myten efter den andra som levt kvar sedan elitseriespelet. Först var det oförmågan att vinna två matcher i rad. Det tog bara två matcher i kvalserien så var den saken ur världen.
Sedan handlade det om de där förlängningarna som laget haft så förtvivlat svårt för att avgöra. 16 spelade fjärdeperioder och inte en enda vunnen bonuspoäng.

I lördags var det slutsnackat även om den saken. Ännu ett spöke utdrivet och förpassat tillbaka till skuggorna.
I matchen mot Skellefteå i torsdags spelade Redhawks dessutom en hel match utan någon spelare i utvisningsbåset. Det hade man, fram till dess, knappt trott var en möjligt. Å andra sidan var man tillbaka i syndandet mot Rögle i lördags. Framför allt gäller det förstås Fedor Fedorov som med sitt matchstraff klev upp på tredje plats i kvalseriens utvisningsliga.

Nyckeln till framgång i kväll är att Fedorov håller sig iskall. Redhawksspelarna håller förmodligen inte med mig nu, men en fullt fokuserad och stabil Fedorov betyder förmodligen hela skillnaden mellan succé och fiasko.
Ryssen ligger för närvarande tvåa i poängligan, med sina tio poäng. Han ligger trea i skytteligan med fyra mål och tvåa i assistligan. Fedor Fedorov måste lyckas i kväll. Det är den nakna sanningen.

Speciellt viktigt är det mot bakgrund av att den som leder de där ligorna är Södertäljes Linus Videll. Fedorov måste vinna den offensiva matchen i matchen mot Videll och Redhawksbackarna måste vara lika vakna på Videll som SSK-backarna kommer att vara på ryssen.

Men det finns trots allt mer statistik som talar för Malmölaget. Markus Korhonen toppar målvaktsligan och rödhökarna har en av kvalseriens målfarligaste backar (trea) i Edvin Frylén. För att nämna ett par exempel.
Malmö Redhawks vann dessutom första inbördes mötet mellan lagen, på hemmais, med 2-0. Det var en övertygande stabil matchbild bakom den segern. Att SSK därefter visat sig ha ganska lätt mot Skellefteå finns ingen större anledning att väga in i bilden. Det är Skellefteås problem, inte hökarnas.

Jag hoppas att Malmöspelarna glider in på isen i kväll med den pondus och det självförtroende de samlat ihop till tack vare serieledningen, de brutna förbannelserna och det mentala övertaget på hemmalagets spelare.
Därmed inte sagt att de ska tro att det blir en enkel match. Det blir det inte. Det krävs en bra mental balans och full fokus på uppgiften. Jag tror att Dave Kings allra viktigaste uppgift i kväll är att se till så att spelarna har absolut rätt inställning och kan koppla bort det mesta av vad press och nervositet heter. För kryper nerverna fram är det genast fara å färde.

Men jag är inte särskilt orolig.

I kväll avgörs kvalserien, till Redhawks fördel.

Det gäller att passa på. Att snacka om handboll, alltså. För med tanke på hur veckans första kvartsfinalomgång utvecklats kan det snart vara blott ett enda skånskt lag kvar i SM-slutspelet. IFK Trelleborg var veckans stora besvikelse. Om det nu var IFK Trelleborg, förstås. Jag vet inte, men jag kände i varje fall inte alls igen laget i tevematchen mot Sävehof.

Det såg så lovande ut för ett par månader sedan. Då möjligheten fortfarande fanns att vi skulle kunna få se fyra (!) skånska lag i ett SM-slutspel i handboll. Men sedan började det häxa.
Först rasade H43 ihop som ett korthus – och kritiska röster började göra gällande att laget toppat formen helt fel under säsongen. Sedan drabbade förbannelsen Ystads IF. Krzyzstof Fatalski korsbandskadad. Magnus Lindén korsbandsskadad. Och plusstatistiken mot Redbergslid hade plötsligt ingen bäring längre. YIF lever onekligen farligt och klubbledningen har säkert under veckan diskuterat teveexperternas kritiska uttalande om att det kan vara träningsupplägget som orsakar skadorna.

Men värst av allt alltså IFK Trelleborgs dramatiska förvandling. Inför första SM-kvarten mot Sävehof i Partillebohallen var plötsligt den uppfriskande kaxigheten spårlöst försvunnen. Tränare Johan Zanotti pratade om respekt och om hur bra Sävehof är. Spelarna? De hade uppenbarligen bestämt sig för att lämna walk over redan i bussen. Jag har sett IFK flera gånger under säsongen och tjusats av lagets pardonlösa aggressivitet och fysiskt tuffa försvarsspel. Nu var det öppet hus med happy hour i försvaret. Var så god och kliv på, liksom. Fria drinkar. Målvakterna såg ut att öva chi-gong-rörelser i sakta mak. Framåt? Jag vet inte vad Daniel Lindqvist och Mirko Stojanovic egentligen sysslade med, men anfallsspel på elitserienivå var det i varje fall inte.

Okej, Sävehof är säkert bättre nu än i samband med lagens inbördes möten i seriespelet. Men det är definitivt inte hela sanningen. Det ska inte vara 15-20 måls skillnad mellan en seriematch och en slutspelsmatch. IFK Trelleborg har gjort en bra säsong och avancemanget till SM-slutspel var förstås en stor succé för nykomlingarna. Men att klappa sig på magen och vara nöjd och belåten med säsongen håller inte. Ska IFK fortsätta i samma bleka stil framöver så hade det varit bättre att lägga sig i de sista seriematcherna i stället och ge slutspelsplatsen till H43.

Men Lugi har i varje fall inlett med seger, mot Skövde. Även om det såg lite darrigt ut i matchens slutskede i söndags. Nu gäller det bara att plocka bort Rasmus Wremer i kväll, så är det 2-0 i matcher och vi kan få applådera ett semifinalklart skånskt lag efter nästa hemmamatch i Lund.

Fedor Fedorov. "Årets mål" skrev kollega Torsten Swenell i fredagstidningen. Jag kan inte annat än att hålla med. Vilken lirare. Att han håller till i den svenska kvalserien i stället för i NHL är kanske inte en gåta, eftersom killen blandar lite för mycket mellan topp och botten fortfarande, men ändå. Jag vet inte vad Percy Nilsson har för budget för den nya arenan, men en attraktion som Fedorov skulle onekligen bidra till att fylla läktarna under premiärsäsongen. Nu ryktas det om att Percy ska sponsra IFK Malmö handboll. En lovvärd altruistisk gärning i så fall, men personligen hade jag nog lagt alla pengarna i samma korg. På Fedorov…

"Bobo och Osten"… låter som ett barnprogram på teve. Men envisa rykten placerar båda herrarna i Redhawks nästa säsong. Vi får väl se… Percy sitter säkert inte på pottkanten när Dave King reser hem.

Zlatan är tillbaka i landslaget. I går var det samling inför EM-kvalet mot Nordirland och alla är förstås spända på hur Zlatan ska fungera i truppen, om han ska trivas, hur han ska hantera relationen till Lagerbäck, Ljungberg och media förstås. Men jag har en känsla av att vi kan vara ganska lugna. Zlatans uppträdande i samband med Champions League-bråket i Valencia skvallrar om en ny och väldigt intressant Ibrahimovic. Förmodligen har det med Inters framgångar och förstås med Maximilian att göra. Dessutom gjorde han två mål i ligan i veckan som gick. Om något händer i truppen den här gången gissar jag att det kommer att handla om konkurrensen mellan Kim och Anders i stället.

"HIF vågar satsa på talanger" kunde man läsa i en krönikerubrik i Sportbladet på fredagen. Men det handlar förstås mest om afrikanska talanger. Att suga upp de mest lovande spelarna i egna regionen och ge dem chansen att utvecklas vidare är det alltså knappast tal om. Fast det borde vara både billigare och mer ansvarstagande att resa runt i Skåne och titta på matcher än att pendla till Nordafrika.
När kollega Christel Behrmann kritiserade detta i en krönika i veckan fick hon raskt mejl som anklagade henne för att vara MFF-anhängare. Men MFF är inget undantag; här finns brassar, finnar, norrmän och danskar. Bland annat. Jimmy Dixon från Liberia, Raoul Kouakou från Elfenbenskusten. Den här gången handlade det om HIF, men importtrenden är lika illa nästan överallt. Fortsätter den ser det onekligen mörkt ut för svensk landslagsfotboll.

Att MFF:s supportershop säljer trosor, kalsonger och cykelhjälmar är sin sak, det handlar om produkter som kan bidra till att skapa eller skydda fansens liv.
Men kondomer? Den nya MFF-kondomen, känns som en delvis felriktad signal till kunderna. Ju fler som använder den, desto färre medlemmar i MFF Support i framtiden, eller hur?
Det finns en hake till. Den lär inte vara himmelsblå i färgen.

Slottssprinten på skidor var förstås en av veckans stora idrottshyper i Sverige. Men nästa år kan den bli inställd, eftersom svenskar och norrmän hotar att strejka om inte fälten krymps från sex till fyra åkare, som det varit förut. Det blir alldeles för chansartat med sex åkare, anser de aktiva. Vilket man kan förstå, med tanke på alla incidenter som fall och brutna skidor eller stavar. Visst är det kul för publiken med extra dramatik, men det handlar fortfarande om idrott, inte bara ren cirkusunderhållning. Jag stöder helt klart förbundets ställningstagande. Om de lovar att lägga nästa års världcuptävling runt Turning Torso…

Kristoffer Berntsson nådde sin största framgång någonsin när han tog en niondeplats i konståknings-VM härom dagen. Hemligheten? Besök hos en mental "coach" och – hypnos. Under en sådan session gick coachen igenom ett perfekt hopp och präntade in känslan och självförtroendet i Kristoffers undermedvetna. Intressant grepp, minsann, som kanske fler borde testa. Man undrar förstås om nästa steg är att hypnotisera motståndarna så de faller lite oftare. Då kan vi kanske ta medalj också någon gång i framtiden.

Stjärntravaren Going Kronos, hästen som kan tala med människor, bjöd på en nyhet i sin egen blogg i går: "Nu mår jag riktigt bra! Halsen ser tydligen fin ut - men det visste jag ju att den skulle göra eftersom den känns som den brukar. Jag fick ett snabbjobb i ett strålande solsken i dag och det var väldigt skönt att få sträcka på sig. Humöret är på topp och tydligen ska jag få möta Jägersropubliken nästa lördag. Härligt! Det verkar som om det blir ett högklassigt uttagningslopp till Olympiatravet vilket ger det hela en extra nerv. Nu väntar vi på startlistan som blir på söndag kväll."
Nu undrar alla förstås vad konkurrenter som Dumle Loss och Gentleman säger. Men tyvärr, de bloggar inte ännu…

"Challe" Berglund ska träna Timrå i hockeyns elitserie nästa säsong. "Förutsättningarna är utmärkta" sa den gamle Djurgårdaren i teve. Jag förstår vad han menar. Han får nära till Bergsåkers travbana. Säkert trevligare än Solvalla.

Bästa spelförslaget i Blidings Arena (www.bliding.se) i veckan som gick: Maximal Value, Jägersrotravet. Odds: 4,48.

Det är lätt att bli imponerad av en spelare som Rasmus Wremer. I går höll han långa stunder ensam Skövde kvar i den inledande SM-kvartsfinalen mot Lugi. Men ett lag som i så stor utsträckning står och faller med en enda spelare borde Lugi, med sin större bredd, slå ut i tre raka matcher. Blir det inte så är det självförvållat.

Det såg så bra ut för Lugi under största delen av gårdagens match. Ledning med sju mål med drygt sju minuter kvar att spela. Men sedan hände någonting. Lundalaget gjorde inga fler mål, medan Skövde gjorde sex. Det var kanske aldrig riktigt nära förlängning, men jag är ganska säker på att det kommer att kosta. I nästa match.
Slutspel följer inte samma mönster som seriespel. Det kommer in mycket mer psykologi i bilden när säsongen är inne i ett utslagningsskede. Lugi valde att möta Skövde och redan där bjöds motståndarna på tacksam tändvätska.

Fler fördelar ska man alltså helst inte bjuda på.

Det gjorde Lugi i går. Skövde tilläts vinna den andra halvleken med hela 16-11 och på kuppen fick förstås den fantastiske Rasmus Wremer – som tycks behärska och utnyttja samtliga positioner på planen, utom möjligen målvaktens – och hans lagkamrater känna att de har chansen. Att uppgiften kanske inte är omöjlig.
I nästa match har Skövde hemmagolv och publikens stöd. Jag misstänker att det blir 1-1 i matcher då, ännu mer medvind för Skövde och därmed onödigt tung press på Lugi inför förtsättningen.

Men jag blir förstås gärna motbevisad.

Å andra sidan har Lugitränaren Magnus ”Bagarn” Johansson förmodligen räknat in åtminstone en bortaförlust i kalkylen. Lagets hemmafördel i kvartsfinalserien, tre av fem matcher spelas i Lund, är ett extra starkt ess i rockärmen eftersom Lugi ännu inte förlorat en enda hemmamatch den här säsongen.
Nackdelen med ett sådant resonemang är förstås risken att man vaggar in sig i någon form av farlig trygghetskänsla. Det ska inte behövas. Personligen anser jag att Lugi bör kunna vinna den här serien lätt, för så pass stor skillnad är det i kvalitet mellan lagen. Dessutom ska vi komma ihåg att Lugi inför säsongen tippades som ett troligt finallag och att det under vårsäsongen sett ut att ha varit en rimlig bedömning. Allt annat än avancemang till semifinal måste ses som ett misslyckande.

Med det sagt känns det tryggt att Lugi har Robert Andersson i bra form. Han gjorde kanske inte så mycket nytta i skyttet i går, men ”Robbans” enorma rutin, spelförståelse och stabilitet i försvarsspelet betydde mycket i den första slutspelsmatchen och kommer att göra så även framöver. Andra segervapen är Henrik Dreyers styrka på linjen, Oscar Jensens inspirerande målvaktsspel – jag misstänker att han är förstemålvakt tills vidare i slutspelet – samt Anders Hallbergs explosivitet och snabba fötter.

På minussidan finns tyvärr fortfarande effektiviteten från nio meter. Johan Pilfalk, Robert Andersson, Kim Ekdahl du Rietz och Johan Fohlin hade alla svårt att göra sig gällande, speciellt i uppställt anfallsspel. Där finns mycket kvar att förbättra.

Förbättras bör också publiksiffran i Idrottshallen. 1139 åskådare är i klenaste laget. Hallå, det är slutspel nu! Dags för lundaborna att vakna, speciellt om det ska vara någon nytta med fördelen av hemmaplan.

Det ska inte vara lätt. Att ta ut ett landslag, alltså. Idealet för en förbundskapten är förstås att ha så många bra spelare att ta ställning till att jobbet medför en hel del beslutsvånda. Men Lars Lagerbäck säger precis tvärtom: ”Uttagningen var lätt”. När vi ser den förstår vi varför. Den är helt fri från överraskningar. Zlatan är tillbaka. Till och med gamle Alexandersson är med igen.

Det är som om ingenting har hänt inom svensk fotboll det senaste halvåret, trots att en del spelare slagit igenom i utländska ligor, trots att det spelats en rad vänskapslandskamper i vilka en mängd spelare fått chansen att visa upp sig.
När Lars Lagerbäck och Roland Andersson tog ut truppen till EM-kvalmatchen mot Nordirland verkar det som om de tagit någon av uttagningarna från i fjor och kopierat upp på nytt. Med något litet undantag.

I vissa fall kan det ses som positivt. Ingen kan väl till exempel med full övertygelse klaga på att Zlatan är med igen efter sin bojkott, eller på att Alexander Isaksson är tillbaka efter sina skadebekymmer.

Men å andra sidan känns det samtidigt som en svaghet när förbundskaptenerna uppenbarligen inte anser att någon av de spelare som inte redan är etablerade utvecklats tillräckligt för att vara värd en chans. Möjligen undantaget Oscar Wendt.
Inget ont om gamle Niclas Alexandersson, men nog borde Birminghams talang Sebastian Larsson vara redo och i tillräckligt bra form för att få en möjlighet att peta ”Alex” som ju inte spelat en tävlingsmatch sedan allsvenskan stängde ner i höstas.

Jag är dessutom fortfarande mycket förvånad – och lite upprörd – över att Rade Prica hänger kvar. Visserligen bara på reservlistan, men ändå. Har den killen verkligen inte spelat sig ur landslaget ännu? Finns det ingen lovande forward att satsa på i stället?

Annars är förstås forwardbesättningen ett styrkebesked. Zlatan är en kandidat till Ballon d’Or, den internationella guldbollen. Johan Elmander är hur het som helst i Toulouse. Marcus Allbäck visserligen skadad just nu, men hinner han bli spelklar är han en självklar tillgång. Markus Rosenberg har äntligen gjort mål i sin nya klubb Werder Bremen. Det känns som om startspelarna är givna: Zlatan och Elmander. Men visst är det öppet för diskussion, kanske passar Johan Elmander bättre ihop med Allbäck?

På mittfältet känns Lagerbäcks ”line-up” nästan lika given, åtminstone om inte Tobias Linderoth hinner läka ihop från sin skada; Freddie Ljungberg på ena kanten, ”Chippen” på den andra, Kim Källström som defensiv mittfältare och Anders Svensson som offensiv. Så slipper Lagerbäck bråket mellan Svensson och Källström. Fast jag hade personligen plockat in Daniel Andersson i Linderoth-rollen och satsat på Kim Källström som offensiv kraft.

Jag tror heller inte att någon protesterar om jag hävdar att backlinjen kommer att se ut så här: Mikael Nilsson, Olof Mellberg, Petter Hansson, Erik Edman.

I mål? Rami Shaaban. Förstås.

Det känns som ett starkt landslag, ett lag med åtminstone en handfull riktigt heta spelare från internationella storklubbar. Ett lag som bör kunna slå Nordirland den 28 mars.
Men jag kan inte låta bli att tycka att förbundskaptenerna gjort det lite väl lätt och bekvämt för sig.

”Nu klär vi av dem alla” skrek Redhawksfansens jättebanderoll ut före matchen. Målmässigt slog väl uppmaningen in efter kvalseriepremiären mot Leksand, men vi ska nog inte låta oss helt förföras av siffrorna. Visst kan rödhökarna ta hem det här äventyret, som kollega Torsten Swenell tippat. De fick en perfekt start. Men jag är hyfsat säker på att det inte blir någon nöjesresa.

Jag hörde en hel del nervösa röster från högt uppsatta rödhökar i pressrummet efter den första perioden. I det läget stod det visserligen 2-1 till Redhawks, men Leksand hade sett betydligt tuffare och tyngre ut än vad man kanske hade förväntat sig av ett lag från en lägre division. De hade vunnit skotten med 12-8 och hängde med förvånansvärt bra i tempot på isen.

Vi ska ha en sak helt klar för oss i samband med det här förmodligen väldigt jämna och dramatiska kvalet. Det är att det finns fler klubbar än Redhawks som hett åtrår de två elitserieplatserna som står på spel. Fler klubbar med mängder av fans som brinner för att få se elithockey på hemmais nästa säsong. Leksand som var på besök i Isstadion i går har stolta traditioner att försvara, massvis med supporters – även på skånsk mark. De hade verkligen fått ihop en imponerande klack till matchen. Leksingarna kommer inte att ge sig utan att ta kampen till sista andetaget.Skillnaden mellan elitseriens bottenskikt och de bästa allsvenska lagen är heller inte lika stor som den var förr. Åtminstone inte om man ska döma av premiärmatcherna i går. Visst är det helt säkert mycket nerver som spelar in i början, men det är lika för alla lagen. Lika tufft att ha favoritpressen på sig som att ställas inför att faktiskt fullfölja säsongens målsättning, att ta klivet upp från allsvenskan.

Det märktes förvisso att Malmöspelarna haft annat att tänka på i de avslutande omgångarna av elitserien, för det klös, tryck och den energi på isen som de drog igång matchen med i går har vi inte sett några som helst spår av tidigare. Det var en skön syn. Å andra sidan var nog Leksandspelarnas inställning samtidigt en icke helt angenäm överraskning. Aggressivitet, slutspelsfysik i kubik, hård kamp om varenda puck. Därtill fick Malmötränaren Dave King inte njuta särskilt länge av att ha en näst intill skadefri trupp förrän en av målskyttarna, Fredrik Eriksson, fick köras till Umas med en axelskada.

Nu gjorde förmodligen Leksand samma misstag som Timrå i det ”riktiga” slutspelet härom dagen, straffade ut sig med alltför tuffa tag och alldeles för många minuter i utvisningsbåset. Målmässigt blev det därmed till slut en ganska klar hemmaseger, när väl nervknutarna släppt i den tredje perioden.

Med detta fick Malmö också en perfekt inledning på kvalserieäventyret. Nu är Redhawks ett vinnande lag igen och det kan inte nog betonas hur mycket det lär betyda för den hårt prövade truppen.

Det som kan fälla avgörandet för Redhawks i kvalserien tyckte jag mig se ganska klart i går: Markus Korhonen i mål – femstjärnig i går (25-29 i skott) – och liraren Fedor Fedorov, som verkligen kan prestera det lilla extra. I samband med 2-1, när matchen stod och vägde som mest, gjorde han allting själv; fixade utvisningen som gav power-play och tryckte sedan in målet.

Högsta underhållningsfaktor och en matchvinnande prestation.

Fedor Fedrorov. Foto: Claes Hall.

Utan tvekan Champions League. När det gäller veckans hetaste samtalsämne på sportfronten står CL-fotbollen i särklass . Favoritfallen, skandalerna, målen. Och Henrik Larsson, förstås. Matchhjälte för Manchester United mot Lille med enda målet och snart återbördad till Helsingborg.

Jag såg Champions League-matchen mellan Man United och Lille tillsammans med min fotbollsbegåvade femtonåring – som förresten varit min praoelev under två veckor – och vi var helt överens om en sak mot slutet av matchen: Cristiano Ronaldo och Henrik Larsson hade varit på gränsen till odugliga.
Just när detta slogs fast hemma på Rotfruktsvägen i Veberöd löpte sig emellertid Ronaldo fri på vänsterkanten, fick till ett klockrent inlägg snett inåt bakåt – och där stod Henke och bara måttade in 1-0 på nick. Snyggt, iskallt, välplacerat.
Så där, på ett par sekunder, kan alltså omdömet om två spelare svänga från ”odugliga” till ”genialiska”.

Fotboll är onekligen ett märkligt spel.

Henke Larsson har helt säkert varit en tillgång för Manchester United. Inte som målkung, men som hårt arbetande, välutbildad och rutinerad stötte(s)pelare. Som sådan skulle Larsson utan tvekan fortfarande vara en tillgång för vilket lag som helst i världen. Nu ska han alltså hem och frälsa ett HIF, som utan sina största stjärnor från i höstas var chanslöst mot FC Köpenhamn i Royal League.
Det kommer att krävas en ruggigt saltad check från sir Alex Ferguson för att ändra på den saken. Om ens det räcker. För det är säkert inte i första hand lojaliteten med HIF som får Henke att flytta hem just som äventyret i England börjat på allvar.
Vem som helst kan förstå att det handlar om familjen i första hand. Larssons flyttade inte hem från Barcelona utan anledning och det skulle förmodligen inte ligga i linje med den i hemmet uppsatta målsättningen för framtiden om Henke stannade kvar i Manchester ännu längre.
Man kan förstås aldrig vara säker på sådana saker utan att ha full insyn – men som det känns är det mycket lite som talar för att vi får se Henrik Larsson i ännu en omgång av Champions League 2006/2007. Tyvärr.

Annars då? Jag blev snudd på chockad över att Kim Källströms Lyon åkte ut trots hemmaplan i den avgörande matchen mot Roma. Kul för ”Chippen”, förstås, men jag har hela tiden haft Lyon som favorit till årets CL-titel. Uppenbarligen har laget hamnat i en formsvacka precis i fel läge av säsongen. Inter sjabblade bort sina chanser hemma mot Valencia och genom att visa upp ett mycket slarvigt passningsspel på bortaplan. Matchen var inte bra alls, men kommer att gå till historien för det korkade bråket efter slutsignalen. Det mest intressanta var väl att Zlatan såg ut att vara spelaren med mest mognad och sinnesnärvaro, killen som försökte lugna ner testosteronstinna lagkamrater och motståndare. Ett mycket lovande besked inför kommande EM-kvalmatcher som ”Ibra” överraskande nu tackat ja till. Det kan vara en pånyttfödd stjärna vi ser.

Bara han håller sig på ett visst säkerhetsavstånd från Freddie Ljungberg…

Arsenal? ”The Gunners” är i desperat behov av en målskytt. Eller två. Laget spelar en underbar fotboll, men sporten går faktiskt ut på att göra mål. Real Madrid är tvärtom i skriande behov av ett fungerande försvarsspel. Dags att pensionera Roberto Carlos?

Min nya favorit till slutsegern? Chelsea. Det ser onekligen upplagt ut nu.

EM-kvalet, ja. Det snackas mycket om att Daniel Andersson kan komma att få chansen nu när Tobias Linderoth är skadad. Men jag undrar… är inte det här en jättechans för Lars Lagerbäck att låta både Anders Svensson och Kim Källström spela och på så vis undanröja ännu en grogrund till missnöje i truppen? Det ligger liksom i luften… Men då måste Lagerbäck först övertala Freddie, som vill ha Daniel.

Jonnie Fedel är inte bara en habil målvakt trots att han blivit 40-plussare. Han är uppenbarligen språkkunnig också. I träningsmatchen mot Örgryte bytte han flitigt mellan ”Ensam!” och ”Alene!” när han ropade på sina försvarsspelare av svensk och dansk härkomst. Vi är många som hoppas få se – och höra – honom dirigera även Jimmy Dixon (Liberia) och Gabriel (Brasilien) någon gång framöver…

Raoul Kouakou gjorde förresten ett mycket lovande inhopp som forward mot ÖIS, med en målgivande passning på sitt konto. Smart grepp på flera sätt av tränaren Sören Åkeby. Skulle olyckan vara framme igen för ”Göken” är det förmodligen motståndarbackar som råkar illa ut i stället för egna försvarsspelare…

Men roligast av allt under matchen var att se vissa kolleger stå och gnugga händerna och le likt dagisbarn som just ska få var sin välfylld godispåse. Det ser hyfsat lovande ut för MFF, så här långt.

Höjdhoppsfinalen i friidrotts-EM var, i ärlighetens namn, en besvikelse trots två svenska medaljer. Jag hade hoppats på högre höjder, tuffare konkurrens och gärna ett svenskt tronskifte. Men Linus Thörnblad när nog ett Holm-komplex som bara kan övervinnas med tidens (och rutinens) hjälp. Misstänker nämligen att Linus hade kunnat hoppa högre om det varit någon annan än just Stefan Holm som låg före på sluttampen…

IFK Ystad kommer förmodligen att bli av med sin elitseriestatus inom kort. Men det beror inte på resultaten i den sista elitserieomgången. Som jag ser det avgjordes det för länge sedan i klubbens styrelserum. Inget ont om Stefan Mårtensson som kämpat hårt mot dåliga odds, men det är en svag ledning som fällt klubben. Dels beslutet att sparka en kompetent och meriterad tränare som Basti Rasmussen, dels den usla (obefintliga) hanteringen av nyförvärvet Alexander Hansens drogproblem.

Slutspelsskägg? Nej, den ende som ligger i riskzonen i familjen Bliding är femtonåringen som ännu inte lärt sig hantera en rakhyvel. Själv känner jag mig märkligt ointresserad av det pågående SM-slutspelet i hockey, speciellt efter Redhawks bedrövliga säsong. Ge guldhjälmarna till Färjestad direkt (de vinner ändå till slut) och låt oss slippa det eviga tjatet.

I poden: Har lyssnat en del på finallåtarna i Melodifestivalen och har lite svårt att välja mellan Andreas Johnsson och The Ark. Men tror att Ola Salo och kompani bör ha de största chanserna internationellt, med sin scenshow. Så det blir väl att man håller en tumme för The Ark.

Boken: Oj, vad roligt. Jag har sällan haft så många underhållande timmar i lässoffan som på sistone. ”Utslag av oro” av Mark Haddon är en förtjusande komisk redogörelse för några dramatiska veckor i en mycket komplicerad familjs tillvaro. Lite i Tony Parsons anda, men med ännu mer värme och framför allt mer humor. Lite som ”Släkten är värst”-filmerna men utan de stora överdrifterna. Det som skildras känns inte helt orealistiskt.
Just nu läser jag ”Kalifens Hus” av Tahir Shah. En självbiografisk betraktelse av ett år i Casablanca, dit den angloafghanske författaren bestämde sig för att flytta från en välordnad men lite småtrist tillvaro i England. Shah hade emellertid inte räknat med djinnerna (onda andar), de svårflirtade hantverkarna, illasinnande gangsterbossar och enorma kulturkrockar. Hela äventyret skildrat med värme, eftertänksamhet och massvis med vardagshumor ur verkliga livet. Rekommenderas!

Bästa spelförslaget i Blidings Arena (www.bliding.se) veckan som gick: En riktigt usel spelvecka. bara att erkänna det. Bästa spelet (ett av få som gick in) var Livorno-Inter, tvåa, odds: 2,05.

Det krävdes 2,38 för att vinna SM-guld i höjdhopp. I Birmingham räckte det med 2,34. Men det såg nästan precis likadant ut på prispallen. Guld till Stefan Holm, silver till Linus Thörnblad. Det är fantastiskt hur de svenska hopparna dominerar den stora scenen just nu. Totalt fyra svenska medaljer, förresten, varav tre guld. Trots att Christian Olsson och Kajsa Bergqvist stannade hemma. Nästan osannolikt bra.

Det blev förstås en snudd på lite avslagen höjdhoppsfinal i Birmingham. Ett par heta ryssar, bland dem Rybakov, hade stannat hemma. En av favoriterna, tjecken Tomas Janku, försvann redan på 2,29. Britten Martyn Barnard, bronsmedaljören, rev ut sig på 2,32.

Därmed var det bara två kvar. Holm och Thörnblad.

En ren repris av SM-finalen, alltså.

Men den här gången blev det alltså, tyvärr, inte de riktigt höga höjderna för de blågula stjärnorna. Det berodde nog mest på att Linus Thörnblad inte förmådde att pressa Stefan Holm längre än till ett 2,34-hopp. Jag gissar att skånske Thörnblad var ganska missnöjd med det, eftersom han hoppade sex centimeter högre i SM och säkert väldigt hett önskade sig det där guldet och att få sätta Holm på plats för första gången i ett stort mästerskap.

Det gick nu inte, den här gången, men jag hoppas att Linus Thörnblad kan njuta ändå, med lite distans till tävlingen. Ett EM-silver är trots allt hans bästa resultat hittills i karriären och med lite mer mästerskapsrutin, med lite mer träning och utveckling, så kommer den där fullträffen garanterat så smånigom. Holm kan ju inte regera för evigt och tiden talar onekligen för Thörnblad.

Stefan Holm, förresten, vilken sanslös tävlingsmänniska. På 2,32 var han mycket överraskande nära att riva ut sig. Efter två rivningar hade plötsligt Linus Thörnblad ledningen i finalen. Men vi har sett det förut: Holm tog sig samman och satte sitt absolut sista hopp utan någon som helst darr på ribban. Det visade sig alltså räcka till ännu en stor mästerskapsframgång och, med tanke på Holms irriterade framtoning i en intervju före finalen, så höll han framför allt, på kuppen, uppkomlingen Thörnblad bakom sig ännu en gång. Stefan Holm var inte redo att bli tvåa i den interna svenska konkurrensen, att abdikera till en talang. Inte ännu.

Inne-EM i Birmingham blev även i övrigt en härlig friidrottsfest, en skaplig kontrast till det VM i längdskidåkning som samtidigt avslutades i japanska Sapporo. Vi kunde räkna in ytterligare två svenska guld. Sanna Kallur visade med eftertryck att hon fortfarande regerar på häcktronen – och som bonus tog hon sig till final på 60 meter slätt. Carolina Klüft fick tuffare motstånd än vi väntat oss, men visade att darrigheten i SM var en ren tillfällighet och höll ganska säkert brittiskan Kelly Sotherton ifrån sig till slut.Dessutom var det nära ytterligare två medaljer. Johan Wissman fick nöja sig med en fjärdeplats och i går var talangfulle Mattias Claesson en gruvligt snöplig hundradel (!) från ett brons.Friidrottslandslaget fortsätter att imponera och det som kanske är allra mest glädjande är att talangerna fortsätter utvecklas. Det finns all anledning att fortsätta se fram emot de stora mästerskapen.

Samtidigt som vi fick uppleva årets första dag med lite vårkänsla här hemma kändes det ganska passande att det sista vintermästerskapet avslutades, i Sapporo. Att det dessutom var sista dagen man var tvunget att kliva upp i ottan för att – för det mesta – se VM-uppgörelser utan svenska medaljer gjorde inte saken sämre.

Okej, det blev ett brons i herrstafetten och ett silver till Mats Larsson i den individuella skidsprinten. Dessutom fick vi njuta av Charlotte Kallas definitiva genombrott. Men i övrigt var det faktiskt ganska dystert. Inte minst gäller det för söndagens femmil där både Mathias Fredriksson och Anders Södergren var ute ur bilden i ett tidigt skede.

Det kanske värsta var nog att det svenska vallagänget tycks ha gjort ett rekorddåligt mästerskap. De svenska skidorna var uppenbarligen uselt preparerade och även om det inte är hela sanningen bakom fiaskot, så är det åtminstone en hyfsad förklaring. Ändå; Mathias Fredriksson har inte känts särskilt het på länge. Anders Södergren har egentligen aldrig varit den där längdåkaren vi trodde skulle ta över efter tidigare svenska fixstjärnor, senast Per Elofsson.På damsidan har eliten sett ännu blekare ut. Lina Andersson var helt under isen, Britta Norgren har inte lyckats leva upp till det hon lovade för något år sedan.
Jag hoppas att vad vi ser just nu är en svensk generationsväxling, inte något bevis på att längdåkningen är på väg utför…

Så har vi dessutom fått lära oss ytterligare en variant på snökonsistens. I Åre var snön aggressiv. I Sapporo var den ”sockrig”. Alltid kul att lära sig något nytt, även om det för en skåning är i det närmaste omöjligt att förstå innebörden.

En liten tröst i förresten i varje fall Oscar Svärdhs seger i inoficiella långdistans-VM, Vasaloppet alltså. Hattrick för Svärd och bäste norrman på tredje plats. Tack och lov för det. Och Elin Ek vann damklassen. Varför var hon inte i Sapporo?