Kafka på stranden
Författare: Haruki Murakami
Dröm eller verklighet? Fantasy eller livsfilosofi i form av metaforer? Och var går gränsen? I samma anda som Orhan Pamuk, 2006 års vinnare Nobelpriset i litteratur, målar Haruki Murakami i sin senaste roman upp en gåtfull och mångtydig historia som tassar i gränslandet och det är upp till läsaren att dra sina egna slutsatser. ”Kafka på stranden” är uppbyggd på gåtor som samverkar mot någon form av lösning. Men enligt författaren själv är det upp till läsaren att dra sina slutsatser och Murakami påpekar på bokens omslag att lösningen ser olika ut för varje läsare.
Redan där blev undertecknad fascinerad. Intresset steg sedan för varje sida och för varje märklig vändning under resans gång.
Den viktigaste karaktär vi först kommer i kontakt med heter, eller kallas, Kafka Samura; en tonårspojke som är redo att lämna hemmet och en komplicerad relation till sin far i avsikt att söka efter en sedan många år försvunnen mor och en storasyster. Men sökandet är redan från start förenat med en risk, en Oidipus-inspirerad profetia som uttalats över pojken.
Ungefär samtidigt ställs tillvaron på sin spets för en annan huvudperson.
Den enkle gamlingen Nakata som har förmågan att tala med katter (!), förvärvad efter en traumatisk och märklig händelse i barndomen, hamnar ofrivilligt i en konflikt med ondskan – gestaltad av en kuslig karaktär som kallar sig Johnny Walker. Händelserna tvingar ut Nakata på en lång resa, en resa kantad av surrealtiska inslag som när iglar och makrillar regnar ner från en klar himmel.
Man anar förstås snart att Kafka Tamuras och Nakatas stigar kommer att korsas, men hur och varför? Dessa frågor pockar ständigt på uppmärksamhet allt medan man försöker följa de ständigt överraskande, gåtfulla och tankeväckande men samtidigt tveklöst spännande äventyr som de båda huvudpersonerna råkar ut för.
The New York Times Book Reviews recensent skrev bland annat följande: ”Plötsligt får jag gåshud, men det är ingenting att vara rädd för intalar jag mig. Stigen är ju där borta. Så länge jag inte förlorar den ur sikte kommer jag att få se ljuset igen…”.
Den där kusliga skogsstigen finns någonstans i Kafka Tamuras värld. Den är dessutom väldigt central. Och även om det kan förefalla som någonting hämtat ur JRR Tolkiens Ringen-värld, så bör det inte avskräcka läsare utan Fantasy-intresse från att ta sig an den här historien. För här handlar det väldigt mycket om att läsa mellan raderna. Kafka på stranden kan på ytan förefalla vara en ovanligt komplicerad saga, men är förstås mycket djupare än så.
Dessutom är det en mycket vackert målad roman, såväl språkligt som bildligt. Som en tavla, föreställande en förälskad ung pojke på en lockande sandstrand. En tavla som förresten också är väldigt central i det halsbrytande japanska äventyret…
Någon skrev att man efter att ha läst färdigt den här boken känner sig ungefär som efter att ha vaknat från en underbar dröm; ingenting har egentligen förändrats men världen ser en aning annorlunda ut.
På sätt och vis kan jag skriva under på det. Världen ser ofta annorlunda ut när man lagt ifrån sig en bra roman, och i synnerhet en roman som förutom att underhålla och trollbinda läsaren även satt hjärncellerna ordentligt i arbete. För vid sidan av metaforerna och gåtorna innehåller Kafka på stranden en del intertextualitet, kulturella och specifikt litterära krokar att fånga tag i på vägen.
När jag läst färdigt längtade jag mest efter någon annan läsare att diskutera boken med, länge och grundligt. Läst och förstått? Nej, det är inte den typen av bok. Här gäller det att skapa sig en alldeles egen figur av Murakamis pussel – och då vill man gärna jämföra med någon annans resultat.
Ett hyfsat gott betyg, som jag ser det.
Ranka: 9/10
Skrivet i Senast läst | Permalink